Men barnen!

Visserligen hade Sigrid sovit rätt sent efter middagen, men hon har sett trött ut i kväll!
Det känns som jag hållt på länge för att få lugn och ro här men det kanske är inbillning.. Ett tag låg Smilla och tokfnissade i min säng medan Sigrid gjorde "dödsrullningen" om och om igen. Dvs hon lutar sig lite bakåt, tar sats och slänger sig handlöst med skruv så hon landar på ryggen i sängen. Har man otur blir man knockad av hennes bakhuvud!
 
Hon drar upp tröjan på oss och gör pruttljud på våra magar tills man inte kan låta bli att skratta, och så är det igång igen!
 
Jag har provat att bära, tills lilla huvudet ligger lugnt mot axeln och jag viskar i tanken att Nuu, nuu kan jag lägga ner henne! Men så sprätter hon till och letar storasyster med blicken och vill ner. Blir som en stålfjäder och omöjlig att hålla kvar..
Hon har fått ligga och sitta i sin säng, för att leka av sig.
Det gick bra en stund.
Till slut, då Smilla börjat viska att hon faktiskt var hungrig och gick ner före mig i köket, fick jag ongen att slappna av såpass att hon kom på att hon skulle somna.
Phu!
 
Jag är faktiskt lite nervös och lite ledsen, över att nu vara ensam igen, och att tänka på alla långa mörka kvällar med barn som inte vill sova och ska passas på.
Innan har jag kunnat ta hur mycket stress och belastning som helst, för jag har ju haft min vän att prata med och få tröst och hjälp av. Bara att vara två vuxna, som är två om problemen likssom. Det går inte att ersätta med att ringa en kompis, att prata med familj. Omöjligt!
Inget slår att slänga sig på sängen och klagsucka högt och så få en kram av den man tycker om!
 
Jaja.
 
Allt går, som dom säger. Men vis av viss erfarenhet så är allt inte alls lika lätt. Eller roligt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0