Hemmadag igen

 
I går tog jag chansen att springa en sväng. Jisses vad skönt det var. Har insett att min bästa typ av motion är att springa så snabbt och "korrekt" jag orkar, men bara en kort bit. Så det blev bara ca fyra kilometer och med pw då jag tappade flåset alldeles.
Då kommer hela kroppen igång men blir inte sliten. Med extremt överrörliga leder sliter det mest bara att vara ute i timmar. Även 45 minuters promenad kan kännas slitsamt och jag blir mest stel. Men att springa och ta i från tårna för musklerna att vakna och "tömma sig" på slagg och spänning som de byggt på sig under tid.
Jag brukar tipsa överrörliga kunder om det där. Att träna tung styrketräning i kortare stunder, eller springa intervaller och sedan stretcha. För allt som nöter och är lågintensivt bygger på spänningarna.
Det borde väl vara känt att överrörliga leder skapar som ett "extra" muskulärt skelett i den djupa stabiliserande muskulaturen, som håller ihop där det behövs. En som går och står mycket får stumma hårda muskler djupt inne i höfter, ben och rygg. Den som jobbar med armarna halvt lyfta (kontor och kassan) får stumma domnade djupa muskler i nacke och skuldror.
 
Mitt bästa tips för att väcka dessa domnade muskelskelett som skapar smärta, låsningar och obehag, är att utesluta magnesium och B-vitaminbrist, dricka nog med vatten samt att träna korta intensiva intervall/stunder.
 
Att rulla en fyrahundrakilos höbal i sursnö kan jämföras med ett tungt marklyft, och är precis vad mina axlar och rygg mår skitbra av. Det ska vara så tungt att det nästan inte går. Då först börjar det vakna inuti, blodet strömmar till inne i djupet av rörelseapparaten och lederna kan lägga sig tillrätta igen.
 
I går sedan jag sprungit formligen sprutade svetten, det rann i ansiktet, benen vibrerade av trötthet och hjärtat bankade. Så efter en stund började en kliande skön känsla sprida sig i nacken och hela kvällen knakade låsningar loss och musklerna kändes rena igen.
Detta slagg och skit, som bverkar vilja samlas, lämnar musklerna och börjar röra på sig då hjärtat pumpas igång sådär hårt. Bra känns det, trots att låten och höfterna säger AJJE av träningsvärk idag. Det gör ingenting alls, för det är en så cool känsla då vätska lämnar benen, vaderna blir stunsiga och energin högre.
 
Nu ska jag åka och låna en lastbil och hämta några balar hö.
 
För resten, det är rea inne på Idus hemsida. Om ni vill köpa den här till vrakpris! Tips till förskolor, skolor och ni som ska utomlands med barn.
 
REA
 
 
 

Lycka är

 
Att på tredje behandlingen av en smärtande, inflammerad och helt stum rygg, känna levande vävnad, kunna ta i max utan att det knappt känns och få trycka bort minst fyra rejäla låsningar som väl suttit fast i åratal. BRAK bara.
 
Då säger man "sådärrrja" och borstar av händerna.
 
Nädå. Men faktiskt, det är glädjen men det här jobbet tycker jag. Att få vara medverkande till att en trött och smärtande kropp kommer igång med läkning och sedan efter den ibland jobbiga läkekrisen få bli mjukare, mer levande och smärtfri. Sådana ryggar som jag första och kanske andra behandlingen tänker; Det här kan ju aldrig bli bra.. och så möta en glad människa nästa gång som studsande med ett brett flin säger KOLLA härdå! Det gör inge ont längre!
 
Det är det bästa.
 
I helgen borde jag spendera lite tid vi det här bordet. Lite småfix på nästa barnbok och kanske lite akvarellmålande, bara föratt.
 
 
 
 
 
 

Fotografi

 
Jag var en gång till en numerolog, som pratade massor av spännande saker. Hon beskrev mig väldigt väl. Det var tio år sedan den gången jag pratar om nu, så jag kan ju se nu att hon hade rätt i mycket. Jag skulle sitta hemma och arbeta. I ett rum som inte är nytt, jag skulle sätta upp bilder på väggarna. Jag skulle ta bilder "i huvudet" hela tiden. Som att jag trycker av inuti vid varje lämpligt motiv.
 
Det stämmer.
Nuförtiden går jag runt med fotoögat på. Alltid. Har jag inte något kameraliknande inom räckhåll kan jag bli deppig, fasen, moment gone, my mistake.
 
I går kväll fick jag ett infall att dokumentera min miserabla feberkänsla, och telefonkameran åkte upp.

Här är jag mitt i natta med pannan mot sval tapet. Ingen kan ana att armen är uppsträckt i luften för att dokumentera känslan va? Haha...
 
Det är som man säger. Finns det inte på facebook, då har det inte hänt! Men denna lät jag faktiskt bara hamna på instagram.
 
 
 
 
 
 

Jobbsökardagbok

 
..brukar jag lyssna på. Leif Lacken som söker jobb.. Ganska kul om man är från Sönnsvall.
 
Jaja, jag söker jobb lite löst som vanligt, uppdrag alltså.
Skickade ut mitt (gamla) barnboksmanus igen med lite modifiering. La i ordning text och bilder lite snyggare och läste igenom. Jag är faktiskt fortfarande nöjd med den och tycker att det vore kul om den blev en bok.
 
Ofta tappar man ju känslan för ett projekt efter ett tag och tycker att det man gör just nu är så mycket bättre, men jag gillar de där bilderna så de fick åka iväg en gång till.
Jag insåg att jag faktiskt inte skickade ut den till mer än en handfull förlag och fick svar i stil med att "vi har tyvärr fyllt budgeten redan för två år framåt."
 
Så har jag tänkt få igång liite mer massage. Helst på fasta tider och dagar, för jag är så jäkla disträ så ringer någon och ska boka tid på kvällen då jag är uppe i något annat kan det bli hur tokiga bokningar som helst.. och så är stressen ett faktum då det ska pusslas med tider och barn och allt.
 
Jag ska påminna om att första helgen i mars, är det kurs.
Vill du lära dig en effektiv massage som ger resultat snabbt så anmäl dig!
Fika o lunch ingår, ett kompendie med tydliga beskrivningar plus en burk riktigt bra massagekräm ingår.
Två dagar. Pris: 1100:-
 

Alla andra har så kul!

Häromdagen hörde jag ett program på P3 om hur JOBBIGT det var att ALLA andra hade så kul och sedan visade upp det på bild och i fantastiska rapporter från sina fester och middagar.
Flera personer klagade över att det var så hemskt att inte bli BJUDEN på fester, sammankomster och annat och måsta sitta hemma och se allt skoj på fejsbook och instagram.
 
Phu.
Det var väl iofs mest tonåringar kan jag tänka, som fick ångest över att en kompis demonstrativt lät bli att bjuda med och sedan pepprade sociala medier med sin lyckade kväll.
 
Jag KAN bara inte bli upprörd.
Har nog aldrig nånsin tänkt att nån annan skulle måsta bjuda mig och att jag är bortvald och att andra är hemska och taskiga som har så kul utan att jag får vara med om de visar en bild från sin middag på instagram.
 
Jag tänker att receptet på den här ångesten över att vara exkluderad kan avhjälpas med några saker.
 
Först, prova att själv fråga nån annan om ni ska göra nått kul i stället för att sitta och vänta på att bli omhändertagen.
Om någon nappar, ring även de som redan bloggat om förfesten och fråga om de ska med, de säger säkert kul, vi kan väl slå våra påsar ihop i kväll!
 
Är du för seg för att dra på paljettstiletter och locka håret acceptera att en hemmakväll utan att vara center of attension inte är helt fel! Man finns kvar och har ett värde även om man inte är med i någon annans facebookalbum den kvällen.
 
Ha roligt själv. Kanske så kul att du INTE måste flasha med det på alla sociala medier.
Umgås med de människor du faktiskt träffar på riktigt och låt det ta så mycket uppmärksamhet att du inte hinner eller vill slänga upp telefonen och mobilblogga om vad ni har för snacks i skålen.
Eller, ta bilden och lägg ut den, för det borde kunna ses som inspiration, inte taskigt och utestängande.
 
Jag blir skeptisk om jag läser att någon druckit skumpa till förfesten, dansat med den, den och den, gjort  inlägg under hela kvällen via alla sociala medier och sedan avslutar med en härlig lång rapport om hur kul det är i taxin hem.
Men var tanken att inspirera och göra andra glada och dela med sig av sin fina kväll, gört bara!
 
Lev och må i stället och ha inte ångest över att vara utestängd för det är kanske ändå inte på riktigt det som "alla" andra visar.
Det som är på riktigt och verkligt kul behöver nog inte dokumenteras, det minns man ändå!
 
 
 

Annons i BLT bladet.

Tänkte jag mig.
Kan ju lika gärna lägga ut den här och nu med.
 
Jag är ingen van annonsfixare så jag har knåpat en stund.
Blev rätt nöjd till slut ändå. Hoppas mina tilltänkta massagedagar fyller på nu.
 
Det är inte tvärenkelt att omedelbart börja jobba de dagar man tänkt då man nekat kunder i två år! :/
Men nu ska jag göra ett försök till att fylla två dagar per vecka med behandlingar, förutom kurserna.
Kurser känns kuul!
 
 
 

Tjöttplöttmött.

 
Men nöjd!!
 
Har lite dåligt samvete för alla fina kommentarer som jag tänker att jag ska svara på men inte hinner med, tiden rusar ju! Helgen har varit ganska fylld och späckad, på ett bra sätt!
 
Det har varit en jämn strid ström av aktiviteter och det har flutit på sådär fint så man undrar men, så märkligt, hur hann vi det här?
I går åkte jag och barnen upp till Rems och hjälpte jägarna med att stycka ner två enorma älgar. Man baxnar lite inför den gigantiska mängden kött som snabbt snabbt skärs upp, putsas, delas, mals och packas. Jag fick upp tempot och kände mig som värsta slaktaren där jag stod och skar.
Det ligger ju en viss ära i att inte slänga nått, då jag ju när en tanke om alla livs värde och har en stor respekt för att vi ju äter levande varelser.
Det som känns mest ok att smälla i sig är nog just älg..
 
De travar runt fritt, äter i skogen och växer och så (förhoppningsvis) säger det poff och pang (utan skadeskjutning vill säga alltså) och så är de döda. Jag tänkte på det där med vad vi äter.. och jämförde olika typer av kött. Tänkte att, en höna är ett LIV. Ett helt liv och ger mat åt en halv familj ett mål, med lite tur. En älg, är även den ett liv men ger mat åt sjukt många under en lång tid.
Så med det resonemanget kändes det bra att stå där och ta tillvara alla bitar.
 
Jag blir anatominördig och tjoar, menååh, där är tarsalsenan! Titta, biceps femoris, shitt vilken stor stek!

Häftigt är det att se fibrerna, kolla in senorna, fästena, lederna och få en djupgående (!) bild av muskulaturen på ett stort fyrfotadjur.
 
Efter slaktandet åkte jag och jobbade en stund med en travhäst som skall starta i morgon. Hoppas han inte misstyckte med min medhavda dödsdoft...
 
Ja sedan har helgen förflutit med älgfärsbiffar, strips och bea, filmtitt, gullig Sigga som dansar och skakar knän vid minsta melodi, gårdsstädning, vinterboning, diskning av alla kärl o saker i hönshuset.
Vi har spelar minst sex omgångar av "den försvunna diamanten", varit på tömkörningsclinic, hälsat på iza och ätit lyxlunch.
 
Fick besök av Alexia som varit utomlands länge och plötsligt insåg vi att hon ju inte varit här och hängt med i alla händelser. -Mycket att prata om alltså!
Nu i kväll fick jag hjälp att med traktorn trycka ner alla stolpar i nya snygghagen. Oj vad fort det går med en traktor!
 
Clinicen inne på klubben var rolig! Inspirerande och kändes "rätt". Han har koll, tajming och erfarenhet, den där Anders Eriksson. Han verkar även ha ett genuint djurintresse och jobbar för hästhälsa, vettiga träningsmetoder och väl apassad utrustning. Inte bara teknik och "såhär får man hästen att göra som man vill".
Roligt var det även att känna igen hans manövrar, se att det jag jobbat med Lasse är ganska likt och inte alls skiljer sig i tänk, även om han såklart är så mycket jäkla mer duktig och har sett o provat så många fler hästar och vet vad han vill. Jag har mest testat mig fram, men jag kände igen alla rörelserna, tömföringen, attityden kändes "hemma", alla förklaringar och hans sätt att metodiskt jobba igenom sidorna och ta det helt igenom från båda håll då man stöter på ett motstånd i hästkroppen. Samt att skippa inspänningar och låta hållningen komma då bakdelen jobbar och tar kraften med över ryggen.
Det kändes fint, och inspirerande. Nu vill jag bara uuut och jobba med hästarna!!
 
Nu ska jag nog gå ut med sista högivan i stallet och sedan kanske kanske duscha för att sedan soova. Känns grejt!
 
Instagramhelgen..
 
 
Tja, det var det. Plus den sista bilden, då Smillas rum var med i den flådiga fina inredningsbilagan.
Det kändes ovant.. Och inte hade jag tänkt va med på bild, därav det avskavda tånagellacket och de trasiga jeansknäna..
 

Kursdag!

Oj vad skoj det var! Jag har alltid känt lite skräck inför tanken att vara lärare, men på sin "egen skola" med sitt eget intresse som ämne är det ju kalaskul!
 
Jag var lite osäker på upplägget, vad hinner man? Vad vill man helst göra och träna på? Men det föll sig rätt perfekt med frågor, genomgångar övningar och maat! I morgon kör vi vidare med undre halvan av kroppen, repetition och fler testpersoner utifrån. Man blir ju sjukt groggy av att få en massa massage så lite jobbigt är det att studsa upp och direkt fortsätta träna grepp på någon annan.
 
Men nyttigt är det, att få känna på hur det känns att få massage med, så man vet vad man gör med folk!
 
Som sagt, skitrolig dag och jag hann inte ens bli lite nervös innan, det är det fina med att lära ut nått man känner sig trygg i!
 
 
 

Lista igen!

I stället för att sno en så hitter jag på en egen!
 
Tio saker du verligen tänkt på sedan du vaknade.
 
1.  På hur illa det luktade om bäban som efter en jobbig febernatt äntligen tycktes sova hårt men som visst bajsat på sig bigtime. Det tog en låång stunds överläggning innan jag bestämde mig för att kliva upp och befria henne från eländet i stället för att somna om.
 
2.  På hur jag egentligen tänkt få ihop kurshelgen som börjar i morgon. Vad är viktigt, vad är intressant, hur mycket hinner man, hur mycket ska deltagarna träna varje moment, har jag nån musik, osv osv.
 
3.  På att jag inte ridit på skitlänge och att jag inte lär hinna på hela helgen och kanske heller nästa vecka. Eller jo, det tänker jag hinna!
 
4. På att ett hus förfaller direkt man slutar plocka. Två dagar med mycket att göra och det beckar igen helt.
 
5. Att det är kul att jag sålt en tavla genom bloggen nyss!
 
6. Att det låter väldigt högt om jag misslyckas larma av i morgon.
 
7. "Är det där Jonas bil?"
 
8. Att Sigrid nog måste toppa ligan av dödssöta småbarn. Hon charmar surminen ifrån vilken tant som helst, dansar så fort en melodi hörs och ler så hjärtat stannar och ögonen (på henne) försvinner!
 
9. Att passar jag mig inte nu så blir klockan för sent.
 
10. Sista tanken då, den spar jag tills jag krupit ner i de svinkalla täckena som jag glömde ute på balkongen i typ två plusgrader och fukt hela dan...
 
Gonatt!

Do it your self.

Det är lite trendigt med gördetsjälv nu verkar det som. Haha, så då ligger man i tiden en stund.
Jag har mest jämt gjort själv då det går att behålla några kronor själv eller om det verkar kul. Oftast är det en kombination som utlöser -Hur svårt kan det va-tanken.
 
I dag blev jag lite less på att vara sjukt risig i håret och kapade av lite. Tänker att det växer nog ut igen, som det brukar. Jag har två hårfärger som väntar på hyllan men nää, vill ha kvar min egen färg med solblektslingorna här och där ett tag till.
 
Var på väg att klippa lugg igen, men avstod. Det blev mittbena i stället.
 
Det var rätt långt. Långt och risigt.
 




Men oj, hur ska det gå??
 
 
Jättebra jueh! Kommer förmodligen se likadant ut i knut som det långa gjorde!
 
 
Jorå så har man spart in på ännu en klippning. Jag vill inte påstå att jag är snål, men att det är roligare att köpa Lucernpellets och skor till hästarna.
 
 
 
 
 
 
 

Ögon i kors..

Fast egentligen inte..
Var sjukt trött mitt på dagen, en riktig kortisolsvacka.. Vet inte varför det blir så ibland, tog ju B12 nyss med och då brukar jag vara stabil men nu fick jag ta en kortisontablett för att komma ur det.
 
Då det satte igång med den där välbekanta (från förr) vibrationen inuti, konstig smak i munnen, yrsel och en obehaglig dov känsla i huvudet gick jag och la mig med Siggan. Hon var ändå trött och somnade, tack och bock!
Men under en sån dvala går det inte att sova, man går bara in i en obehaglig dåsighet som inte går att komma ur riktigt. Armar och ben blir som fyllda av bly. Det går inte ens att hålla upp en hand för att hålla en tidning om jag skulle försöka mig på att titta i en sån.
Jonas kom förbi med grejor, och trots att jag hörde bilen tog det de berömda fem minutrarna att tvinga kroppen ur dvalan. Tog en tablett och på en dryg kvart var det bra igen. Konstigt!

Som alltid sådana gånger blir jag kissnödig då kroppen släpper ur dig vätska och magen kajkar ihop och gör svinont. Men nu känns det bra och jag är pigg. Det är som att det blir en obalans i energiproduktionen och själva kortisolproduktionen går för lågt innan den tar fart igen. Nu känner jag mig normal.
 
Har ett franskt bondbröd i ugnen, i väntan på att det är klart sitter jag och skriver.
Ganska skönt, Siggan har blivit så "stor" så hon somnar runt åtta mest jämt nu. Och sover rätt hårt så det är inte det där springet upp och ner i trappen som förut. Nu sover båda och jag är uppe, ensam.
Det är skönt!
 
Plockade blåbär i morse. Då jag följt med Smilla till taxin med Sigrid insnurrad i börsjalen på höften, åkte hon och jag till skogen. Jonas hade sett blåbär i massor där de planterar nu och jag är inte den som vill gå och leta så jag åkte dit!
 
Det VAR mycket blåbär. Skitmycket!
Jag satte Sigrid i en tuva där hon fick plocka och greja och så gick jag lös med bärplockaren. Hon blev less och trött rätt fort pga den tidigaa morgonen, halv sju var vi vakna.
Men nu ligger sju påsar rensade blåbär i frysen och i morgon tänkte jag plocka mer!
Hemgjord blåbärssylt är ju bland det bästa!
 
 
 
 

Fredagsmys.

Har vi aldrig ägnat oss åt här. Däremot vardagslyx, som man också kan kalla det, här och där och när det passat.
 
I kväll blev det mindre mys men mer mat. Har ätit pizzabuffé i L-mon, och sedan nattat trött men envis bäba och har nu sippat i mig ett halvt glas Gosa.
 
Nejmen kanske ska gråta en skvätt och gå och sova.

Sedan tänka men skärp dä för fan, det finns dom som har det värre, det finns dom som är sjuka, det är inte jag längre. Jag har det bra!
Problemet är väl att den sjuke endast en önskan har, men jag som nu mår så himlans bra vill ha mer och mer. Lite kärlek till exempel, och sällskap. Det vore nått!
Men tills det sker ska jag glädja mig åt min energi som skapar utrymme för en massa ledsenhet som jag tidigare inte orkade bry mig om.
 
Natt natt, det blir en bra dag i morgon! Det känner jag på mig!
 
Instagram (Martakatarina) visar att vi haft det bra på sistone!
 
Barn som kramats och lekt!
 
Man kan gräva upp potatis ur landet!
 
 
Ferrarrirött på skottkärran!
 
 
Höga hopp på studsmattan och en Bäba som kiknar av skratt!
 
 
Blåbärsmuffins, till sist.
 
 
 
 

Reflekterar och resignerar..

Alltså, det här är så tråkigt. Har jag sagt det förut?
 
Först var jag sjuk, det var tråkigt. Då orkade jag ingenting och allt var svårt.
Så fann jag mig (ingen nyhet) vara i en relation som inte funkade, det var tråkigt. I full frustration och saknad av kärlek och närhet träffade jag först en, som visade sig vara mer ett bra sätt att landa efter den jobbiga separationen.
Så kände jag en viss lättnad att ha kommit ur både en sjukdom som förlamade och en relation som jag känt mig låst och ledsen i.
Jippie tänkte jag, nu är det jag och min frihet!
 
Så visade det sig att det inte var så jävla roligt att vara ensam och fri. Eller, friheten var enormt viktig för självkänslan och den personliga utvecklingen, men så kom längtan efter den där närheten och kärleken igen.
Så sprang jag otippat på den där mannen som jag tyckte var precis det jag letat efter! Vi höll med varann, vi trivdes, vi hade roligt.
Jag blev tvärkär. Eller, mer bit för bitkär, lite men mer hela tiden, ända tills nu.
Jag hade gått ifrån att vara ensam och uttråkad till att hitta den jag tyckte jag letat efter jämt!
Tänkte att äntligen hade ödet hört mina önskemål.
 
Känslan att inte kunna låta bli att köra för fort bara för att komma fram till hans hus, till att strunta i en massa måsten bara för att få sitta en stund till med knäna ihop vid bordet och dricka te. Att inte kunna gå och sova förrän han kommit hem, att gå och längta efter ett sms. Det även fast jag inte är den beroende sorten som inte klarar att vara ensam. Jag har alltid älskat ensamheten.
Men det just han har gjort, är att vara så mycket bättre än ensamheten.
Att bli så himla glad över att höra hans heej, i telefonen. Att gå och trivas mest hela tiden. Och vara stolt.
Jag har fått lära mig vad jag vill ha, men samtidigt vad jag absolut inte klarar av att leva med.
 
Varför ska det vara så JÄVLA svårt?
 
Som ett par spåtanter (och vänner) sagt mig förr och nyligen, Märta, du måste sluta vara med män som mår dåligt!
 
Hur gör man då, för att bryta ett mönster som upprepat sig i åratal?
 
Vad är oddsen på att hitta nån som är allt det där jag lärt mig att jag mår bra av, och samtidigt har kärlek som räcker även till mig, och som mår bra? Eller var det här sista utposten av det gamla livet och nu kommer det släppa?
 
Det är klart de finns, säger ni.
Ja men vart tusan hittar man dem då? Har jag hunnit bli 32 och nyss funnit en som jag nöjt konstaterat att jag aldrig skulle tröttna på, hur troligt är det att det finns en till på lut?
 
Jag tror jag ska bli den där tanten med tio katter och övervuxen trädgård då jag bli stor.
 
/
Bitterhetsministern
 
 
 

Att lita på sig.

Förr om åren då jag jobbade mycket med hästar vad en av de jobbigaste grejerna att våga lita på fingertoppskänslan och de vaga intrycken av vad som felas. Sedan att våga stå för de fynd man upptäckt och våga argumentera för att det är saker som är viktiga att åtgärda.
 
Det är en lättnad att bara hitta en stel rygg som går att massera, eller ett lite snett kors som kan rättas till Men ett jätteömt gaffelband eller svullna carpalleder, eller ansträngda bakknän, är inte så kul att uppmärksamma ägaren på.
De vill ju i regel att man mjukar upp hästen och sedan kan tuta och köra!
 
Jag kom att tänka på det nyss, då jag fick ett litet kvitto på en sak.
 
Jag har behandlat en travare, som varit lite öm i ryggen och hämmad i korslederna, men sedan mjuknat och fått rakare och mer taktfasta rörelser. Så startade hästen och jag var där och skulle hejja på. Men vips körde kusken av banan, hästen hade galopperat och slutat ta i.
Ojoj tänkte jag, vad har jag nu missat, varför blev det så??
 
Efter några dagar åkte jag och behandlade hästen igen, utan att hitta någom ömhet i musklerna. Helt mjuk och rak var han. Men ytter gaffelbandsinfästning höger fram ömmade. Jag petade och kände och jo, han hade jätteont i just fästet.
Det är inte så kul att säga åt en hästägare att åka till veterinären. Det är egentligen inte därför de ringer mig likssom... Utan för att slippa veterinären. I bland i alla fall..
 
Men nyss fick jag höra att ägaren åkt till veterinären, som konstaterat en skada orsakad av yttre våld, jag fick beröm av veterinären för att jag upptäckt det så de kunde åka in och behandla i tidigt skede.
Troru det var kul eller?!
Jag är jätteglad, och kommer hädanefter kanske våga säga tydligt att här är det ont, här är ett problem!
 
En gång konstaterade jag  superansträngda gaffelband båda fram på en travare, helt uppenbara skador. Ägarna sa att det kunde det inte vara för den hade gått igenom en veterinärkontroll nyss. Jag fegade ur och masserade hästen utan att argumentera.
Efter nästa start stod den med två heltrasiga framben och ett års konvalecens framför sig. Det var också ett kvitto, men det tycks behövas regelbundna såna för att en fegis som jag ska våga stå på mig och ge raka råd.
Men sjukt svårt är det, då man bara känner med sina händer, och inte har några manicker och apparater att mäta med.
 
I dag behandlade jag två glada kallblod, utan att hitta nått speciellt ont. Det är kul!
Jag mår så bra av hästar, de är mycket speciella djur!

Trött...

I dag kändes det lite som att jag börjat landa efter all panik inuti. Och i och med det kommer tröttheten smygande. Jag har ätit mer än barnportioner och känt hunger för första gången.
Det är helt otroligt vad kroppen reagerar starkt på sånt här. Det är som att alla försvarssystem slår på och man går på högsta beredskap, som att kroppen känner att det här är dödligt, utan den här relationen klarar jag mig inte. Men det gör man ju.
Jag har haft överskottsenergi och ångest mest hela tiden. Min lägstavikt innan graviditeter och förutom sämsta sjukdomstiden har legat på 65 kilo. I veckan var jag nere på 62,5...
 
Men det känns bättre nu. Men ledsenheten ligger på lut hela tiden. Det räcker med att snudda vid vissa tankar så börjar tårarna rinna och jag vill fulgråta. Men nu kan jag göra saker utan att ha den där spärren inuti.
I dag klippte jag gräs, rensade ogräs, vattnade. Tvättade bilen. Har orkat jobba på.
Jag åkte med Siggan till bygghandeln och köpte plyfaskivor, masonite, träolja och lite annat till hästtransport och gigg.
 
Nu går det att gå och lägga mig utan att ha musik på som dövar tankarna. Det känns inte lika ensamt på kvällarna, utan jag har målat i stället. Målat eller grejat med något.
 
Men roligt är det inte, inte ett dugg!
 

Hypotyreos del 1

Kom på en sak.
Jag ska berätta lite om min lilla bugg i livet, de där åren som är borta. Mellan femton och 29 ungefär, har jag väldigt få och suddiga minnen för under de åren var min hormonbrist bedövande.
 
För att slippa skriva så mycket lägger jag in den här, en sak som var sjukt jobbigt att vara med om, men lite spännande också. Kul att få se hur man gör teve, pinsamt och skitjobbigt att måsta stå framför kameran i mitt förvirrade trötta tillstånd.
Det ganska misslyckade Diagnos okänd. Som trots sin stora budget och alla sponsorer inte kunde lista ut vad felet var, det kom jag på senare, av lite tur, slump och tjurskalle.
Att mamma sökte in åt mig, berodde på att vården efter en massa år av utredningar och kretsgång bland läkare och avdelningar avbröt all vidare utredning och sa att nej nu är det dags att lära dig leva med det här!
 
Diagnos okönd, del 9
 
Det här var året innan mitt nya liv började, det med hormontillskottet Levaxin och en massa ny kunskap om problemet med för svag produktion av sköldkörtelhormon.
Sedan tänkte jag göra lite inlägg om själva felet, hormonbristen. Hypotyreos som det kallas.
Men nu är klockan mycket och sömnhygien sägs vara viktigt!
 
 

Livselixir.

Jag har inte druckit kaffe på ca tio månader. Siggan har fått jätteont i sin lilla mage då jag druckit kaffe och hon ammat så jag la snabbt av och har provat ett par tre gånger sedan dess med resultatet att hon vrålat av magont. Så no more kaffe för mig, tills i dag. Jag hade besök, kokade kaffe och attackerades av kaffesug!
Eeen liten kopp bara? Jooe, det måste jag ju prova. Hon är ju större, och har sällan ont i magen numera..
 
Jag undrar om det är möjligt att vara så känslig som jag, en kopp kaffe och jag har gått igång som bara den! Jag skjutsade smilla till sin far, handlade, kände energin spira. Åkte och jobbade lite med en häst. Orken bara ökade, musklerna blev starkare, tankarna rann fortare.
Jag åkte hem, har kånkat runt Siggan och gjort saker, tills energin var så hög att jag var tvungen att spontandansa runt i köket. Nu står en avancerad hallonpaj i ugnen, jag börjar få en massa idéer från skriva bok till måla tavlor och känner inte igen mig!
 
Hoppas bäban inte får magont nu, i så fall är det nog dags att lägga ner nattamningen och börja slurpa denna ädla dryck igen! För fasen alltså vilken energikick jag fick! Coolt!
 
I kväll kommer besök, vi ska grilla, äta paj, kanske basta lite.
Det blir bra, ha en skön fredag nu allihopan!
 
-Den här bilden gjorde jag med Smilla, för att hon skulle förstå att man kan måla vad man vill.. Till och med kossor med julgransljus på. Tycker den blev glad, och den passar in nu i högsommaren med ljusgrönska och blå himmel. Minus ljusen då..
 
Jag hängde den i trapphuset, så att det är vad jag ser då jag går ner trött som en gnu på morgonen.
 
 

Tisdag.

Säger det för att markera för mig själv. Att det är Tisdag!
Dagvill är bara förnamnet just nu. Jag glömmer allt, precis allt! Även om jag precis bestämt vad jag ska göra och när, så försvinner det ur mittt förvirrade huvud och jag får skämmas.
 
I går förmiddag kom lillasyster förbi. Hon sa, ut med dig och rid, så är jag barnvakt. Jag var inte sen att nappa på det förslaget och stack ut i den solvarma skogen på Lasse.
 
Det doftade våt mossa och blåbärsblom mellan tallarna och jag satt och filosoferade samtidigt som jag reflexmässigt väjde undan stammar för att klara knäna. Då sms-lät det i telefonen. Men nej, inget sms där. Väl hemma kollade jag igen och undrade slött hur telefonen kunde komma på att låta utan att jag fått ett meddelande, tills jag insåg att det var kalendern som varnat och sagt till att jag skulle vara nånstans precis då!
 
Suck!
 
Men det gick bra, jag gav barnen och oss lunch och tog med syrran och flickorna och behandlade hästen som jag lovat och ingen skada var skedd fast jag glömt bort tiden.
 
Det är otroligt skönt att jobba lite med hästar igen!
Valacken som jag masserade nu var väldigt meddelsam och vid ett tillfälle vände han på hela halsen, satte ögat tätt intill mitt, (Man känner sig liten då, intill ett jättestort hästöga) som de väldigt sällan gör, och "sög in mig" i blicken.
Varje gång det händer blir jag lite nervös, känner att nu är jag med om något lite speciellt, nu vill det här djuret förmedla något, men all sin kraft försöker det få mig att fånga upp ett meddelande eller bild. Men jag bara varvar upp hjärnan, känner efter för mycket och måste ursäktande "säga" att jag förstår inte riktigt nu!
 
Men kroppen var ganska lätt att läsa ändå, så jag tror jag var rätt ute med mina teorier.
 
Det var en fantastiskt fin häst. Brun med lång svepande man och pannlugg som täckte hela huvudet och en bläs som smalnade av upptill och gick ner över mulen så den blev puderrosa. Jag säger då det, kallblodstravarna är bland det vackraste vi har här tror jag! Hittills har jag inte träffat en mer mångsidig, vacker och personlig ras.
 
Synd att de mest uppskattas av travfolket och en liten klick hobbyryttare. Jag skulle vilja att det fanns mer värde i hästarna så de togs till vara bättre även utan fina meriter på travbanan.
 
Min Lasse var ganska klumpig i skogen, men tände till efter en hel del uppvärmning och ville galoppera och visade sin stolthet, högergaloppen! I den kan han promenadgaloppera i gåtakt och så mjukt att man glider fram. Jag fick lite ångest över hur oliksidig han är i galoppen! Jag måste behandla honom med, inte bara sucka över hans usla vänster galopp...
 
Nu ska jag försöka sno ihop en sallad med blad från landet, tonfisk, kokt ägg, äpple, salladslök, pasta, gurka, nått klet och ta med till stranden.
För nu är det nog lite mer än femton grader varmt och inte så hemskt blåsigt...
 
 
 
 
 
 
 

Omladdning.

 

Jag lyssnade på Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg i "Allvarligt talat" i P1. De pratade bland annat om hur man lyckas hitta tid och rum för skapande. Hur man som skrivande eller målande människa ska hinna med att skapa samtidigt som man sköter vardagen.
Det går ju inte att säga åt barnet att man byter blöjan efter att romanen är klar som de sa.
 
Ett exempel var att som en av kvinnorna, sitta bakom teven för att skriva medans barnen tittar på teven. Eller att tvinga kroppen att ta plats vid arbetsplatsen då och då även om det känns oinspirerat för att vänja sig vid att där ska man vara. Då kan man börja längta dit då tillfälle ges och får impulsen att passa på att skapa då man får en "lucka", även om man inte direkt sprudlar av inspiration.
Annars är risken stor att tvätten eller disken fyller luckorna av tid.
 
Jag tog mig tid häromdagen. Mest för att jag var tvungen då jag lovat måla en bild. Men som belöning efter att jag målat det jag lovat, gjorde jag två bilder till åt mig själv.
Nu känns det som jag längtar tillbaka till paletten och har köpt fyra nya dukar som väntar i hallen.
 
Det är ett gammalt problem det där med skapande vs familj. Speciellt kvinnorna i konstnärshistorien har ofta fått lägga penslarna på hyllan då de fått barn. Men finns tjurskallen där borde tiden räcka till för båda tänker jag. Även om städningen kommer i kläm.
 

Jobba : Jobbigt

Jobba kan betyda olika saker, men för mig är det nog det som är jobbigt som får klassas som arbete. Resten är nödvändigheter och nöjen.
Det jag skulle vilja jobba med är inte så jobbigt, inte fysiskt och oftast inte mentalt, utan mest roligt. Det är att rita, måla och göra bilder på olika sätt.

Men i går och i förrgår jobbade jag, med det jag brukar jobba med då jag inte är hemma med en bäba. Jag masserade fyra personer ena dan och tre andra. Och sedan var jag helt slut! Totalt utpumpad, inte för att det är så himla jobbigt egentligen, men det tar all energi på nått märkligt vis!

Jag kom hem och blev halvt apatisk första dagen.
I går var det behandling av folk som var så roliga att prata med (Kompisar och en veterinär som jag pratade häst och rehab med under tiden) att jag inte kände att det var jobbigt förrän på kvällen. Då blev jag sådär totalt slut igen.

Hoppas det släpper med tiden, eller var jag sådär trött förut jämt? Det var jag kanske!?

Hm, i så fall borde jag göra ett allvarligt försök att styra in arbetslivet på det som bara är roligt och inte borde få kallas jobb! : )

Nu ska jag måla lite, för nöjes skull men samtidigt få betalt!


Tidigare inlägg
RSS 2.0