Insikt

 
Märker ett mönster. För mycket mental energi på något som påverkar starkt negativt och inget blir skrivet i bloggen.
 
Jag har dels jobbat massor, mycket mer än jag gjort på länge. Massage, hästbehandlingar, möten, måleri, porträtt, mässa, bokningar, barnen, bokläsande och ritande på skola, djuren, besök och allt spinner på i den vanliga rasande farten som ju är vanlig för de flesta med barn och företag gissar jag.
 
Men så mitt i snurren, då jag börjat bygga upp förväntningar om att se till att få tid att lära känna ett par-tre nya vänner mer, och äntligen hade bestämt en dag då de skulle komma hit och umgås.. Efter att ha fått frågan om de kunde komma på fredagen och jag var helt uppbokad hela dagen och verkligen var stressad, så bestämde vi lördag. Jag var helpeppad och glad och såg fram emot att snacka massor med spec en person som faktiskt är en av de vänligaste, gladaste och trevligaste jag träffat kanske ever. En renodlad glädjespridare.
 
Så kvällen innan, fick jag ett meddelande från tjejen som skulle varit med också som jag med sett fram emot att prata med, hon berättade att Hazem, tagits i förvar för utvisning, var förd till fängelse i Härnösand för senare förflyttning till gävle och sedan utvisning till Italien.
För att han tvingats lämna fingeravtryck där vid landstigningen av flykten från kriget i Syrien.
 
Jag har sett smärtan, stressen och anspänningen i de annars varma och glada ögonen, men ändå inte fattat att det var han som hade hotet över sig. Några andra som känner honom visste att han låg risigt till pga de där fingeravtrycken, men jag begrep aldrig att det var honom de pratat om. Alla blev lika chockade ändå, och ledsna, och förtvivlade, då det kom så plötsligt.

Så det blev som en chock. Från glad förväntan och längtan efter en ledig dag med roliga fina människor som det ju finns sjöar och hav av nya insikter och erfarenheter att ösa ur då de har så olika bakgrund, men ändå är så otroligt lätta att prata med och så lika ändå.

De två veckorna efter den fredagen har varit samma mängd arbete och jäkt, plus en inre stress och konstant tankeverksamhet över HUR vi skulle kunna bara få "dem" att bara släppa tillbaka honom hit igen. Men det är ju helt omöjligt givetvis. Dublinförordningen är stenhård. Sverige BEHÖVER inte följa den. Sverige KAN göra det, och gör det. Dvs direkt utvisning för alla som bevisligen befunnit sig i ett annat europeiskt land innan de kommit till Sverige. Hans bror, far, syster och svåger får vara här.
 
Torsdag morgon då planet lämnade landet var det som om luften gick ur. Gick som i en dimma hela dagen. träffade de han jobbat med och de två närmsta vännerna som såg helt grå ut. Alla var bara tysta och låga. Som att "bäst att inte öppna locket nu". Och en känsla av att det inte bara kan få vara lugnt. Folk som flytt från krig, överhängande risk att tvingas bli soldater och döda meningslöst, riskera tortyr och bombräder, ska sedan skickas hit och dit och ryckas upp från det ställe de hunnit skapa ett kontaktnät och lärt sig språket.
 
Men i dag kom en bild på Instagram och mess på FB. Det är ok ändå. En mager, men stort leende Hazem vid en stenmur i en gammal stad i soliga Italien. Vips kom energin tillbaka och en ny lust att bara fixa allt som behövs för en återresa tillbaka igen!
 
Och nu kan kanske orden flyta lite igen. Då tiden finns!
 
 Och jag har nu fått upp ögonen lite till. Skakats ur den bekväma svenska vardagen. Känns hårdheten och kylan från systemet krypa lite under skinnet. I går satte jag mig vid datorn, registrerade mig som medlem i Feministiskt initiativ och kände lite värme och medmänsklighet spridas igen.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0