Early bird.

Jag har Smilla i sängen nu. Det känns bäst, varför ligga i varsitt rum då både hon vill ha sällskap och jag känner mig ensam. Det värsta är att hon är skitlång nu och sover på tvären och är halvt omöjlig att väcka! Framemot morgonen får vi sällskap av bäban som vaknar och jag inte orkar lägga tillbaka henne i spjälsängen då hon somnat om.
 
Jag brukar sova länge och vara sjukt trött på morgonen, men i natt hade jag ett rejält kortisolfall. Förmodligen på grund av all stress sista tiden, lågtryck samt att jag åt mer än på länge innan jag la mig. Har mått rätt dåligt i natt men som det blir då varit halvt medvetslös och med lite syrebrist i kroppen. Som det brukar kunna bli då tvingar kroppen upp nivåerna så snart den orkar och resultatet är att jag vaknade före fyra och har varit klarvaken sedan dess.
 
Var ut i stallet då det lät lite, men ingen häst hade fastnat i boxen. Nita låg ner och plirade på mig och undrade vad jag var ute så tidigt för!?
 
Jag börjar lära mig Instagram, även om det går segt... Jag heter Martakatarina där om någon vill följa.
 
I går kväll var det en skruttkväll igen. Fy tusan, varför ska det vara så svårt!
 
En del av mig vet att det bara är att gilla läget, men den största delen vill ju ha tillbaka allt. Allt jag drömde om och hoppades på men som inte blev och inte kommer bli.
Då han ringer blir jag först glad, som jag alltid blivit förut, men så på en mikrosekund minns jag hur läget är och får ångest.
Vi träffas och hänger med Siggan, för hennes skull. Hon ska dit i dag några timmar.
Det var ju absolut inte såhär jag hade tänkt att hennes uppväxt skulle se ut. Jag var stenhårt besluten att hon skulle ha en kärleksfull familj som höll ihop. Jag hade bestämt mig, men det räcker ju inte...
 
:´(
 

Lite mera upp.

I går kändes förmiddagen som ett år. Jag tänkte till slut frustrerat att det måste vara den fan längsta dagen någonsin! Minuterna släpade sig fram. Allt gick i sirap och jag mådde kasst.
Men så vände det!
Kanske berodde det på att en ganska avlägsen "vet namnet och har funnits i bekantskapen jämt" person hade ansträngt sig och skrivit ett jättefint mess. Det var fullt av pepp, komplimanger och tröst. Lite konstigt att det kändes så bra, för det är ju så himla många som ringt, peppat och pratat senaste veckan. Men det var nog just det jag behövde. Mycket av problemet har varit att jag blivit fullständigt uttorkad på självkänsla och trygghet i kärleksrelationen. Vänner har vi alltid varit, men att vara upp över öronen kär i någon som inte känner detsamma tillbaka är knäckande på lång sikt.

Att då först få tröst från alla fina vänner och sedan lite extra komplimanger och pepp på det värmde. Att läsa och verkligen tro på att jo, det kommer ett liv efter detta, det blir bra. Bara att skratta åt eländet och se framåt.

Sedan sträckte jag på mig, ringde en vän och tog med tjejerna dit så Smilla fick slåss med ett gäng bröder och Sigrid klättra omkring och fascinerat titta på de andra stora som badade pool och skvätte vatten.
Vi klappade flaskkilling som var toksöt och tittade på lamm, kycklingar och andra djur.

Sedan har jag mått betydligt bättre. Att sitta länge och gå igom saker med Jonas var också bra. Även om det inte gör så stor skillnad för framtiden är det skönt att prata, öka förståelsen och förtydliga saker.

I dag regnar det. Siggan är lite gnölig. Jag har tvättat bilen, tömt hästtransporten och insett att jag måste byta golvet i den. Yay, men det var väl väntat.
Funderar nu på om jag ska ta med transporten och åka och köpa skivor och olja till giggen och börja planera för golvbytet på en gång.
Det är som skönt att ha någon att göra hela tiden. 

Har inte fotat något sedan den där lördagen. Den här bilden tog Smilla på morgonen. På kvällen kom den svidande insikten att jag är ensam. Nu går det inte längre.

Blä.
 
 
 
 
 
 

Upp och ner. Mest ner.

Jag har irrat runt och städat och plockat med ångestklump i magen här hemma, så för att lugna ner mig har jag åkt och umgåtts med fina vänner. Ena dagen blev det hästmassage och ridning, då Sigrid var hos sin pappa ett tag. Sedan blev jag bjuden på god grillmiddag.
Ihopsnörpt som magen är får jag bara ner barnportioner, men skulle jag ha varit hemma ensam med barnen vette tusan om jag ätit alls!
 
I går sov jag över i ett mysigt torp, bland Sigrid på topphumör, tre vänner, tre hundar, två katter, två 1½ åringar en fyraåring och tre hästar. Trots allt terapiprat, alla barn och allt ljud så är hjärnan som täckt av en film. Ingenting roligt kan tränga igenom på riktigt utan det bara lättar en liten liten stund, sedan snörs det åt runt huvudet och hjärtat så det blir jobbigt att andas igen.
 
Vi har krisat förr, och då har jag mått på samma vis, men kämpat för en utväg och förändring, och tyckts fått den och då har allt runnit av i ett ögonblick och jag har känt mig som världens lyckligaste tjej! Då har jag mått bättre än någon gång tidigare i livet.
 
Det är nog de svängningarna som sliter så hårt och som nu gör så ont. Att jag vet att nu är jag ensam i den här ledsenheten och kommer få stanna där, tills det förhoppningsvis bleknar och försvinner med tiden. Men jag ser inte direkt fram emot den närmsta tiden. Inte alls.
 
Blä.
 
 

Märklig känsla.

Det är lite svårt att riktigt ta in. Att tro sig ha hittat den man ska leva med. Jag är ganska intuitiv, och har haft en så stark bild av att trots de hinder och bekymmer som funnits, som väl alla har i olika former och mängder så skulle vi hålla ihop. För att vi var så bra på att vara tillsammans.
Då han gått förbi har jag fått en hemkänsla av att se rörelsemönstret, av att se hans bil har jag blivit glad och känt att de "hör hemma" på min gårdsplan.
 
Det känns fortfarande så fel, och konstigt. Hur kunde det bli så här? Trots att det är helt solklart egentligen varför. Men verkligheten går helt emot min känsla. Magen som alltid har rätt, eller alltid haft det förr, varför lurade den mig nu?
 
Jag har alltid innan vetat så väl då en relation dött, eller är fel. Men nu har jag varit säker på att bara jag gör rätt och är tydlig som svart text på vitt ark kan det inte gå fel.
Då menar jag tydlig med vad som krävs för att jag ska kunna må bra och leva i relationen. Men det räcker ju inte om man inte är två om att vilja behålla den!
 
I dag flyttade jag om lite kläder och hittade mina favvojeans från tiden innan min första graviditet. Jag har inte kunnat få på mig dom på sju år, men nu sitter de som ett smäck.
Instant bantningskur det här med hjärtesorg!
 
Tänk att man kan fungera på sex smörgåsrån och en kopp fil på en hel dag, och inte få aptit och kunna äta så mkt mer på fem dagar!? Jag som har ett sånt enormt energibehov annars. Sanslöst hur kroppen fungerar. Snacka om stress.
Men i kväll blev det lite grillat och bea, och en näve ostbågar och det gjorde mig stupmätt!
 
Nu sova brevid en stackars myggbiten Sigga som verkar ska få fler tänder snart.
 

En känsla av tomhet.

Jag har en märklig känsla i kroppen. Egentligen inte i kroppen, men från gården.
Då jag åker iväg lättar det lite men här hemma finns det en tryckande känsla hela tiden.
 
Det känns som om huset vant sig vid att ha en massa stök, ljud, folk som kommer och går. En bullrig Jonas som stegar in och hundar som rasslar fram i hundra knyck. Jag har stört mig på hundarna, men bara för att det var hans hundar tyckte jag om att de fanns ändå.
 
Nu är det så gruvligt tyst. tack och lov kom Smilla hem och har babblat, lekt och tjoat så det känts lite mindre tomt, men bra är det inte. Hennes lilla barnröst kan inte fylla upp tomrummet mellan väggarna.
 
Här har vi levt som i ett pratande, skrattande och ständigt högt resonerande litet kollektiv och ofta, i alla fall vintertid, haft fullt runt köksbordet.
Nu kommer jag in i ångestkänslan från min förra tid som ensamstående då jag satt ensam vid bordet och försökte få i Smilla mat. Alltid ensam, inte med någon att slänga käft och vända och vrida på problem. Så jävla roligt är det inte att bara resonera med barn.
Jag har känt en sån tillfredställelse av att alltid ha någon som jag tycker om att prata med i närheten, eller på andra sidan telefonen på dagarna.
 
Jag har känt mig så hemma och hel, de här sista åren. men samtidigt med en känsla av att något inte stått rätt till, och att det skulle komma att sabotera för oss.
 
Det känns ekande tomt på gården, och det är kvävande. Tror jag måste åka bort!
 
 

Sorgen.

Jag hamnade plötsligt i kris. Det var visserligen ofrånkomligt, högst väntat och jag har förberett mig och tänkt hur det skulle kunna kännas.
Men nu står jag mitt i ett faktum som är för svårt att greppa och ens tänka fullt ut på.
 
Den jag älskar älskar mig inte.
Han har flyttat.
 
Jag har känt det i evigheter, pratat om det, bönat om att få slippa tortyren att leva med någon som är det finaste man vet, men veta att känslorna bara går en väg.
 
Det är så svårt, att själv släppa den man helst av allt vill ha, men är tvungen för att annars går man sönder helt och hållet. Nu är jag ganska sönder, men det är som det är.
 
Jag fyller tiden med att gråta, hälsa på fina vänner som tvingar mig att äta. Jag pussar på Sigrid som ler sitt tvåtandsleende trots att jag är blöt i ansiktet av tårar.
 
I dag kom Storasystern hem och fick veta hur det kommer vara framöver. Hon höll om mig länge länge, strök bort tårarna och sa att mamma, du kan ju få träffa honom i alla fall!
Lilla barn, det är ju sant. Men jag vet inte om det är någon vidare tröst just nu.
 
Hon blev såklart ledsen med, men vi kom överens om hur vi ska göra för att må lite bättre.
Se hajar som Hajar och äta godis blev det.
 
Nu är det väl mest att ta dag för dag, försöka tränga undan tankarna och kanske efter ett tag hitta lite färg i tillvaron.
Nu då han som gav min värld färg inte är min längre. Eller det har han kanske aldrig varit.
 
Jag har ju två små färgklickar att ta hand om, och njuta av, så det ska nog ordna sig.
 

Livselixir.

Jag har inte druckit kaffe på ca tio månader. Siggan har fått jätteont i sin lilla mage då jag druckit kaffe och hon ammat så jag la snabbt av och har provat ett par tre gånger sedan dess med resultatet att hon vrålat av magont. Så no more kaffe för mig, tills i dag. Jag hade besök, kokade kaffe och attackerades av kaffesug!
Eeen liten kopp bara? Jooe, det måste jag ju prova. Hon är ju större, och har sällan ont i magen numera..
 
Jag undrar om det är möjligt att vara så känslig som jag, en kopp kaffe och jag har gått igång som bara den! Jag skjutsade smilla till sin far, handlade, kände energin spira. Åkte och jobbade lite med en häst. Orken bara ökade, musklerna blev starkare, tankarna rann fortare.
Jag åkte hem, har kånkat runt Siggan och gjort saker, tills energin var så hög att jag var tvungen att spontandansa runt i köket. Nu står en avancerad hallonpaj i ugnen, jag börjar få en massa idéer från skriva bok till måla tavlor och känner inte igen mig!
 
Hoppas bäban inte får magont nu, i så fall är det nog dags att lägga ner nattamningen och börja slurpa denna ädla dryck igen! För fasen alltså vilken energikick jag fick! Coolt!
 
I kväll kommer besök, vi ska grilla, äta paj, kanske basta lite.
Det blir bra, ha en skön fredag nu allihopan!
 
-Den här bilden gjorde jag med Smilla, för att hon skulle förstå att man kan måla vad man vill.. Till och med kossor med julgransljus på. Tycker den blev glad, och den passar in nu i högsommaren med ljusgrönska och blå himmel. Minus ljusen då..
 
Jag hängde den i trapphuset, så att det är vad jag ser då jag går ner trött som en gnu på morgonen.
 
 

Biten och bränd.

I dag har jag faktiskt fått lite saker gjorda, inte något dramatiskt eller storslaget, men ändå. Tvättat allt, städat, eldat, städat stall, smort läder, putsat skor. Diskat, lagat mat. Tagit med barnen till stranden och lunchat där med ett par vänner i förbifarten. De kom körandes med en skotare på vägen, för den som inte vet vad det är så är det en stor skogstraktor, med kran och grejor.
 
Smilla badade som vanligt tills läpparna var blåa och smöret smälte i solen, bullpåsen immade och melonen blev kladdig. Sigrid målade mina byxor med en övermogen melonklyfta och vi kom hem rätt smutsiga, knottbitna och solbrända. Eller, bara jag, barnen har inte blivit annat än svagt ljusbruna på näsan, men jag är rätt röd på axlarna. Det känns gött, lite sveda säger att äntligen blev det sommar!
 
Sedan har jag klippt lite gräs. Klippte i hagen och traktorn fick agera betesputs. Lasse blev stortokig och galopperade i sånt rasande tempo med hopp, skutt och studs att jag är förvånad att han är hel och med skorna kvar!
 
Nu har barnen somnat, efter två kapitel i hästboken som Smilla lyssnar på, hästarna fått gå in och vila och jag ska gå och sova.
I morgon blir det ännu mer hästmassage! Kul kul!
 
 
 
 
 
 

Men tiden??

Jag hinner banne mig ingenting numera!
Tiden rusar och mest bara vardagstråksaker hinns med. Men vi har varit en lunch-sväng på stranden i alla fall! Det är alltid mysigt och somrigt.
 
I går red jag lite och behandlade en häst. Syrran fotade lite och såhär såg vi ut, då vi red alltså, hästen jag behandlade var inte min.
 
 
Nu hinner jag inte skriva mer, för barnen ska saneras och golven dammsugas!
 
Tjingeling så länge!

Tisdag.

Säger det för att markera för mig själv. Att det är Tisdag!
Dagvill är bara förnamnet just nu. Jag glömmer allt, precis allt! Även om jag precis bestämt vad jag ska göra och när, så försvinner det ur mittt förvirrade huvud och jag får skämmas.
 
I går förmiddag kom lillasyster förbi. Hon sa, ut med dig och rid, så är jag barnvakt. Jag var inte sen att nappa på det förslaget och stack ut i den solvarma skogen på Lasse.
 
Det doftade våt mossa och blåbärsblom mellan tallarna och jag satt och filosoferade samtidigt som jag reflexmässigt väjde undan stammar för att klara knäna. Då sms-lät det i telefonen. Men nej, inget sms där. Väl hemma kollade jag igen och undrade slött hur telefonen kunde komma på att låta utan att jag fått ett meddelande, tills jag insåg att det var kalendern som varnat och sagt till att jag skulle vara nånstans precis då!
 
Suck!
 
Men det gick bra, jag gav barnen och oss lunch och tog med syrran och flickorna och behandlade hästen som jag lovat och ingen skada var skedd fast jag glömt bort tiden.
 
Det är otroligt skönt att jobba lite med hästar igen!
Valacken som jag masserade nu var väldigt meddelsam och vid ett tillfälle vände han på hela halsen, satte ögat tätt intill mitt, (Man känner sig liten då, intill ett jättestort hästöga) som de väldigt sällan gör, och "sög in mig" i blicken.
Varje gång det händer blir jag lite nervös, känner att nu är jag med om något lite speciellt, nu vill det här djuret förmedla något, men all sin kraft försöker det få mig att fånga upp ett meddelande eller bild. Men jag bara varvar upp hjärnan, känner efter för mycket och måste ursäktande "säga" att jag förstår inte riktigt nu!
 
Men kroppen var ganska lätt att läsa ändå, så jag tror jag var rätt ute med mina teorier.
 
Det var en fantastiskt fin häst. Brun med lång svepande man och pannlugg som täckte hela huvudet och en bläs som smalnade av upptill och gick ner över mulen så den blev puderrosa. Jag säger då det, kallblodstravarna är bland det vackraste vi har här tror jag! Hittills har jag inte träffat en mer mångsidig, vacker och personlig ras.
 
Synd att de mest uppskattas av travfolket och en liten klick hobbyryttare. Jag skulle vilja att det fanns mer värde i hästarna så de togs till vara bättre även utan fina meriter på travbanan.
 
Min Lasse var ganska klumpig i skogen, men tände till efter en hel del uppvärmning och ville galoppera och visade sin stolthet, högergaloppen! I den kan han promenadgaloppera i gåtakt och så mjukt att man glider fram. Jag fick lite ångest över hur oliksidig han är i galoppen! Jag måste behandla honom med, inte bara sucka över hans usla vänster galopp...
 
Nu ska jag försöka sno ihop en sallad med blad från landet, tonfisk, kokt ägg, äpple, salladslök, pasta, gurka, nått klet och ta med till stranden.
För nu är det nog lite mer än femton grader varmt och inte så hemskt blåsigt...
 
 
 
 
 
 
 

God mat, mygg och regn.

Så kan man nog sammanfatta sommarfesten. Får inte glömma trevligt folk förståss, för det var det många av!
Siggan fick hälsa på fyra till små bebisar men var mest road av musiken på slutet. Vi dansade loss till "dansa pausa" så småbenen sprattlade i luften och hon var ett stort leende!
Gullunge!

Jag gav upp vid tolv, men resten verkar ha festat på till sent. Känns blandat, både skönt att inte vara bakis, men halvtrist att vara bunden till bebis och kånka runt på henne hela tiden för att sedan åka hem då hon är trött. Känns som det är dags att lämna henne hos sin far och åka ut och dansa snart tror jag...
 
Nu vräker regnet ner, jag är trött och får inte mycket vettigt gjort, men har nyss kämpat ihop en inbjudan som låg på min lott men som inte hanns med i går. Huvudet och handen är inte riktigt med.
Jag skyller på vädret som alltid...
 
Alla bybor får den i lådan snart, men vänner till bybor och hemvändare kan se här!
 

Bakning

I dag ska jag baka brutalmånga baguetter till sommarfesten i Remmarn.
Siggan har just somnat och jag har peppat igång för fullt. Men efter att degen var färdigblandad och satt till jäsning sjönk jag ihop på en stol igen. Är inte helt full av energi känns det som..
 
I går var Siggan gnällig och febrig, sov ingenting nästan på natten men idag verkar det ha släppt.
Nyss kom min pappa och hämtade Smills för en tur på sjön med båten. De skulle dra upp massor av aborrar och grävde efter mast i trädgården. Vi har värsta maskodlingen under ytan, ett spadtag så kan man hitta åtta tio maskar.. Uäck.
 
Nej nu är det väl dags att gasa på lite, Om det inte ska bli tidsnöd och fest utan bröd!

Lyx pyx!

 
Att kunna plocka in sådana här vrålsnygga blomster, det är ganska härligt tycker jag!

Gullit va!

 
Det är jag, med hellugg och nått gott i nypan som det ser ut!
 
Jag har ju sagt att jag passar i lugg, kanske dags igen!?
 
 
 

Ojojoj...

Jag är möjligen för trött för att skriva just nu, men gör det ändå.
 
Jag åt middag i Remmarn, vilket drog ut på tiden pga att den lilla bänkugnen la av så maten inte blev ens påbörjad. Då vi väl insåg att det bara var en glödlampa som spred värme där inne och att det inte räckte för en Stinas kyckling fick vi tänka om och steka upp det i stället.
 
Lite kul, då jag googlat horoskop idag, bara för att det är så kul, och såg att i dag minsann, skulle halvdåliga maskiner göra sitt och lägga av!
 
Då jag kom hem satte jag Siggan på armen och var glad att jag förberett allt då Jonas stannat med sin polare i remmarn för att sova och jobba tidigt. Jag tog in hästarna som var fulla av mygg. Så stängde jag in hönsen och gick nöjt in för att softa och äta Ballerinakex framför Desperate Romantics.
 
Efter ett par timmar tyckte jag att det lät mysko från stallet och tog med den ännu pigga bäban ut för att kolla läget innan vi la oss. Nu var klockan nästan elva.
 
Lasse stod och kikade på oss men i Nitas box skymtade intet hästhuvud. Hon låg fullständigt upptryckt mot boxdörren och med bakbenen fullt uppdragna med tårna pressade mot väggen. Frambenen "föll ut" då jag öppnade skjutdörren men hon hade huvudet tryckt mot väggen till höger om dörren och kom ingenstans!
 
Jag satte Siggan med en rulle silvertejp (jamen det var det första lekbara jag såg..) på ett chabrak på gången och började kämpa med hästen. Jag provade rep om bakbenen för att dra mot dörren, jag försökte lyfta frambenen och rulla över henne men hon låg för pressad mot väggen och "svankad". Alltså med nacken  uppdragen och i vägen.
 
Det var bara att ringa och väcka grannarna som kom direkt och hjälpte mig! Sören lyfte i frambenen och jag slog rep runt bakskankarna och drog för allt vad tygen höll. Jäklar i min låda vad tung en häst är!
Men efter en del tyngdlyftarljud och gungande fick vi runt henne utan att jag blev trampad på alls!
 
Häststackaren skakade i hela kroppen och var sjöblöt av svett. Det tog sedan ganska lång tid för siggan att kunna somna ordentligt men nu har jag varit ute och täckat och pysslat med Nita och gett henne äpplen och godis. Hon ser rätt förnöjd ut nu, och inga varma ben eller knas som det ser ut.
Lilla frökenhästen, hon får inte göra illa sig, jag behöver henne hel och frisk ju!
 
Min fina snälla vita gammelhäst!
 
Nu sova tror jag! Zzzz...
 
 
 

Hon ritar!

Nyss fick Siggan tag i en penna och gjorde sitt första alster. Det blev snurrande linjer på mitt anteckningsblock!
Jag kan inte låta bli att bli fascinerad över att min bäba som nyss knappt kunde träffa munnen med handen nu kan styra en penna och fatta att den ska mot papperet och att det blir streck! Gulle!
 
Jag shoppade lite lister på Beijer i dag. Det slank även ner en tunika åt Siggan samt en åt mig. Det var ju realisation på stan. Sedan hälsade jag på lite folk och småbarn i byn och blev bjudd på mat! Ibland har man tur alltså! Nu är fortfarande ingen hemma, regnet strilar ner och jag tror att jag går och lägger mig med bäban och sover bort kvällen!
 
Innan stan satt jag och knåpade ihop en PDF med lite målningar.
Det vore ju skoj att ställa ut lite bilder någonstans så jag tänkte kolla läget runt i denna del av norrland.
 
 
Nej nu gör vi välling och däckar tror jag!
Gonatt!

Men tekniken!?

Sitter och snabbar mig med att maila ut lite saker. Det går ganska dåligt, då mailen hittar på att det inte går att göra som jag vill. Och den bifogade filen är för stor, och texten hoppar runt. Och jag blir irri!
 
I går körde jag med den nya röda faran, så nu ser den tidigare så tussiga gräsmattan ut som en golfbana och det utan att jag svettats en droppe eller fått vibrerande händer.
Det är ganska mycket att klippa här, så det var en bra grej det där med trädgårdstraktor. Sedan täkte jag mig att trimma gräset i vinterhagen lite. Om jag ställer upp klipparen högt och dörnar runt så kommer de fula ruggar av gräs hästarna inte vill äta försvinna.
 
Snyggtraktorn.
 
 
Gräset jag sådde börjar ta sig!
 
 
Pionen blommar så fint!
 
 
Häcken är klippt.
 
 
Myntan tar sig
 
 
Salladen är det enda som frodas av alla sådder...
 
 
och gräslöken...
 
 
Se vad lummigt bakom kyrkbänken! Synd jag inte kommer mig ut dit för morgonkaffe i år...
 
 
Nu tycker visst blogg.se att jag lagt in nog många bilder. Kanske trycker in fler i ett nytt inlägg...
 
Nu trot jag att jag och Siggan drar till stan. Känner mig, för första gången sedan jag flyttade hit lite uttråkad! Mygg ute så vi inte kan gå ut för då blir bäban helt överfallen. Inne har jag städat, målat klart det påbörjade och jag är föga sugen på nya projekt precis nu.
 
Åker nog och handlar lister så jag kan spänna upp lite dukar i stället.
 
Hejsvejs!
 
 

Klibbigt värre.

I dag var en sådan där riktigt varm dag. Den enda som klagat är egentligen Sigrid stackaren, som svettas hela tiden då det är riktigt varmt inomhus också. Ute är det så myggigt att vi knappt vill ta ut henne. Barnvagnssuffletten fylldes med sticksugna mygg då jag provade att gå med henne en sväng idag.
 
Men som vanligt en dag som denna, då jag ridit på morgonen är det klassat som en toppendag.
Klockan sju vaknade jag och började den smidiga manövern att glida ur sängen utan att väcka bäban. Jag lyckades, efter att ha smugit mig bit för bit ur hennes grepp med tjocka små ben tvärs över mig.
 
Halv åtta började jag slå lite gräs till frukost åt hästarna som stått inne över natten och började rykta upp Lasse. Skorna sitter kvar halleluja och jag kunde ta en tur i skogen. Jag frissade till man och svans, ryktade rätt noga, lindade ben och sadlade på.
 
Vi tog turen till Lillkärrsjön och en snabb galopp i intervallbacken där ovanför. Den långa sluttande sandvägen har vi tränat rätt mycket i då han startade. Som hårdast körde vi väl runt fem vändor uppför i rasande galopp. Då var han stark som en björn och snabb som tusan. Nu var han inte lika snabb men tog i det han orkade!
 
Efteråt fick han en champonering och firade det med att dyka ner i dammet i hagen direkt!
 
Nu ska jag nog sova, klockan är ju hela åtta och jag är helt slut.
 
Visst blev skorna fina efter gräsklippningen förresten!?
 

Tidig morgonritt.


Sommarbildkavalkad.

I dag har jag gjort små tappra försök att "göra nytta". Jag har klippt lite gräs, men inte allt. jag tvättade ETT fönster, dammsög halva huset. Tvättade en maskin, men glömde hänga den.
Gick sådär bra alltså.
 
Men vi såg till att utnyttja sommarvädret optimalt, plaskade i sjön, fikade saft och vaniljkex och låg på filtar och pratade strunt. Jag och tjejorna alltså.
 
Det var en familj med tre barn på stranden och de hookade Smilla upp med omedelbart. Hon kaxade sig och ropade, mäh, hoppa i nurå, törs ni inte?? Och så hoppade hon med jättesprång ut i det kalla vattnet.
Jag hörde grabbarna prata med varann: Lilltjejen badar ju, kom igen nurå så hoppar vi i!!
 
Sedan har vi gjort rabarberpaj och kvällsfikat med mina föräldrar på altanen. Men fi fan vad myggen är jobbiga i år! Måste införskaffa myggljus och sånt tror jag.
 
...Vi var glada även om det inte syns.
 
 

Mitt i veckan.

I dag sov vi till halv tio. Det verkar vara Siggans sommarrutin, att vara ganska pigg på kvällen och sedan sova som en liten gris till halv tio.
Jag tackar och sover jag med!
Sedan blev det långfrukost med hungrig bebis. Hon ratar all form av pure och gröt, men gapar som en fågelunge efter köttbullar och makaroner och ägg i alla former.
 
Nu ska jag åka och handla mat till det sommarslarviga hushållet, sedan lämna Siggan till Jonas och åka iväg för att checka av en travhäst. Ett sto med träningsvärk och öm rygg visst. Det är lite extra kul med travare. Om jag lyckas mjuka upp den kanske den springer in lite kosing i nästa start på lördag!
 
Här är fina Lasse Lus i sitt livs form innan en storvinst på Bergsåker!
Jag dras med lite i spänningen, förväntningarna, tankarna och i lite av ångesten då jag grejar med andras travare...
 
 
Foto : Yvonne Odsberg
 
 

Teckningshälsning till er som läser här!

Högerklicka och öppna i nytt fönster för att se bilden i full upplösning.
 

Omladdning.

 

Jag lyssnade på Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg i "Allvarligt talat" i P1. De pratade bland annat om hur man lyckas hitta tid och rum för skapande. Hur man som skrivande eller målande människa ska hinna med att skapa samtidigt som man sköter vardagen.
Det går ju inte att säga åt barnet att man byter blöjan efter att romanen är klar som de sa.
 
Ett exempel var att som en av kvinnorna, sitta bakom teven för att skriva medans barnen tittar på teven. Eller att tvinga kroppen att ta plats vid arbetsplatsen då och då även om det känns oinspirerat för att vänja sig vid att där ska man vara. Då kan man börja längta dit då tillfälle ges och får impulsen att passa på att skapa då man får en "lucka", även om man inte direkt sprudlar av inspiration.
Annars är risken stor att tvätten eller disken fyller luckorna av tid.
 
Jag tog mig tid häromdagen. Mest för att jag var tvungen då jag lovat måla en bild. Men som belöning efter att jag målat det jag lovat, gjorde jag två bilder till åt mig själv.
Nu känns det som jag längtar tillbaka till paletten och har köpt fyra nya dukar som väntar i hallen.
 
Det är ett gammalt problem det där med skapande vs familj. Speciellt kvinnorna i konstnärshistorien har ofta fått lägga penslarna på hyllan då de fått barn. Men finns tjurskallen där borde tiden räcka till för båda tänker jag. Även om städningen kommer i kläm.
 

Hemmamorgon.

 
Jag klev upp strax efter sex. Har ätit, tagit ner tvätt, gått ut barfota i det blöta gräset för att vattna lite i drivbänken. Tittat på det sorgliga trädgårdslandet där nästan alla frön ruttnat bort. Men fick beundra Hostan som trivs i skuggan, hejade på rosen som kämpar på inne bland Aklejorna och har tittat på gräsmattan som behöver klippas.
 
Om det torkar upp lite i dag ska jag ta en tur med klipparen, städa lite, och gräva om de land som inte kommer bli något och stoppa ner potatisarna som fortfarande bor under kökssoffan.
 
Jordfräsen ville inte vara med så det blev inget potatisland. Hoppas de får plats, det lär nog bli trångt mellan potäterna i år är jag rädd.
 
Bäban sover än, kanske jag ska slappa en stund till i väntan på att hon slår upp sina blå!?
 
 

Sundsvallstripp med tjejorna.

I går kväll kom jag och Sigrid hem till gården igen, efter en liten minisemester till Sundsvall och mina föräldrar, storasyster blev kvar ett par dagar.
Det vi hann med var ungefär;
Fira storebror på födelsedagen med grillat och prinsesstårta.
Promenad längs min favoritgata Odengatan ner mot stan, med sina vackra trähus och gamla trädgårdar. Jag slog följe med en söt tant och pratade fina hus och tjocka barn en bit. Jag gillar det där, att känna av att här går någon som vill prata en skvätt. Så sakta ner på stegen, småprata lite och sedan nicka hejdå vid nästa korsning.
 
Apropå tjocka barn så var det Siggans runda kinder som förde in oss på ämnet spädbarn och tillväxt...
 
Så hann jag shoppa konstnärsmaterial, äta glass i Vängåvan, äta mera mat och dricka sherry med pappa då alla andra somnat.
I går fick jag låna en släpvagn och körde iväg till fränsta för att hämta en gammal Tidaholmsgigg som jag ska renovera upp och förhoppningsvis finåka bakom Lasse i!
Jag tänker mig honom svart och blank, med finselen, ardennerfläta i manen och körhuvudlaget på och nymålad Gigg.
 
Den väntar ett slag i garaget i Sundsvall innnan jag kan hämta upp den hit och börja skrapa färg och olja in den. sedan får jag Googla originalfärg och se vad det blir.
 
Det är otroligt skönt att komma hem varje gång, nu skiner solen och tvättmaskinen snurrar hemtamt. Hästarna ville inte vara ute mer efter en natt ute och fick gå in för att sova en stund utan mygg och knott.
 
Jag ska kanske städa skrivbordet och rigga upp radion jag skaffade i går. Köpte ett set med Promarkers med och är lite pepp på att rita!
 
Här är två målningar jag gjorde innan jag drog iväg, jag gillar dem faktiskt rätt mycket!
 
 

RSS 2.0