Do it your self.

Det är lite trendigt med gördetsjälv nu verkar det som. Haha, så då ligger man i tiden en stund.
Jag har mest jämt gjort själv då det går att behålla några kronor själv eller om det verkar kul. Oftast är det en kombination som utlöser -Hur svårt kan det va-tanken.
 
I dag blev jag lite less på att vara sjukt risig i håret och kapade av lite. Tänker att det växer nog ut igen, som det brukar. Jag har två hårfärger som väntar på hyllan men nää, vill ha kvar min egen färg med solblektslingorna här och där ett tag till.
 
Var på väg att klippa lugg igen, men avstod. Det blev mittbena i stället.
 
Det var rätt långt. Långt och risigt.
 




Men oj, hur ska det gå??
 
 
Jättebra jueh! Kommer förmodligen se likadant ut i knut som det långa gjorde!
 
 
Jorå så har man spart in på ännu en klippning. Jag vill inte påstå att jag är snål, men att det är roligare att köpa Lucernpellets och skor till hästarna.
 
 
 
 
 
 
 

Plura i köket.

Jag är officiellt klar med det som väl måste göras och klockan är bara kvart i tio.
Barnen somnade efter en speedad kväll där de rullat runt på golvet och vrålat. Mest bara av glädje och överskottsenergi. Jag har dock dåligt med överskottsenergi i dag.
 
Vi åkte till staden i dag för att handla lite. Köpte två leksaker till siggan som ju fyller ETT ÅR om en vecka. Fatta vad fort hon blev stor!! Jag blir nästan lite sorgsen över det men det är ju konstigt.. Jag har ju haft henne i min omedelbara närhet hela året så det är inte så att jag missat något.
Jag tycker mig ha varit ganska närvarande i henne hela tiden med och det är fint. Att ha kunnat ta in henne och fått uppleva alla små faser, alla steg framåt mot nya äventyr!
 
Jag köpte lite tråksaker som schampon och tandborstar.. Även saker till massagen. Fem röda fleecefiltar att lägga på kunder. En bricka för ljus och prylar, en lampa. Lite sånt.
 
Väl hemma i regnet tappade jag farten men har fått lite gjort.
Min massagekrämsleverantör hade slutat sälja och det går ju inte, jag måste bara ha min kräm! Efter lite Googlande fann jag den i Finland och har köpt ett helt gäng litersburkar. Hoppas beställningen gick igenom bara..
 
Nyss tog jag in hästarna som såg ganska förnärmade ut över att ha blivit lämnade i hagen bakom lagården i mörkret! De vill bo i lösdriftshagen då det blir kväll har jag märkt!
 
Plura då?
Blev lite nostalgiskt deppig nu. Kollar på pluras kök vid köksbordet samtidigt som jag skriver. Det brukade jag och Jonas kolla på, bland en massa annat. Jag tycker direkt illa om att kolla på teve och film ensam, det känns skittråkigt! Det enda jag glatt kan se är typ Svenska hollywoodfruar för det är så dåligt att jag skämskollar på det i smyg!
Men nu kockar Plura och hans vänner mat lite som vi brukade göra ibland här, med skojsiga vänner och musik på hög volym. Det har varit fint och bra, mina middagar med flickorna är inte fullt lika roliga även om det är jättemysigt att äta vi tre för det blir så mycket utrymme att lyssna på dem. Systrarna.
 
Siggan är plötsligt en liten dam med koll på saker. Hon har humor och är så dödligt charmig och fin! Storasystern är otroligt fin hon med, såklart. Vi blev som ett team känner jag, där barnen verkar flyta med i rätt takt på ett underligt vis!
Det har gått bättre än jag nånsin väntat mig det här, att vara ensam med två barn och gården.
 
Ritade en bild att kanske ha på en affisch om massagekurs.
Tror det kan vara kul, att prova ha en kurs i "Massage för husbehov".
 
 
 
 
 

Planerar och funderar.

Höll på att glömma, att berätta vilken grej som hände i går kväll!
jag har spanat på blocket och lite andra annonsställen efter höj och sänkbara massagebänkar. Jag har bara en Tarsus bärbar bänk som jag kånkar runt på. Ofta har jag den på fel ställe då det dyker upp ett massagejobb så jag får åka och hämta den.
Så jag har tänkt ha en (tung) oflyttbar höjbar bänk i massagerummet inne i byn och så kunna ha den bärbara redo antingen hemma eller i bilen sedan då det är dags för mer jobb.
 
Så i går såg jag en fin vit snygg bra bänk på Blocket för åtta tusen. Jag mailade och frågade om den var kvar och vad nypriset var men hade nästan redan bestämt mig för den om den var kvar.
 
På kvällen ringer kvinnan upp mig och berättar om den. Den är fin och lite använd, vi börjar prata om bänkar, livets vändningar och annat och det slutar med att jag köper bänken, som har nypris 35000 för åtta, och får en fin sadelstol som jag länge drömt om att ha värd fyratusen, på köpet. plus en sak till.
Jag var alldeles pirrig och glad, gud vad mycket roligare det känns nu, att börja tänka på massagejobb i höst!!
 
Hon sa att hon hörde på min röst att det var jag som skulle ha bänken, hihi, jag ska ta väl hand om den det är ett som är säkert! : D
 
Nyss var jag ute i duggregnet och släppte ut hästar varav en Lasse lus med tappsko som jag inte hittade trots jättelång runda i hagen. Mutter.
Så medans Siggan satt och filosoferade i vagnen flyttade jag traktorn, släpvagnen och hästtransporten från stället där jag ska få stenmjölet avtippat.
 
Gud vad jag längtar. Det här kan bli hösten då jag får det jag drömt om så länge. I tio år minst. En RIDBANA som funkar.  Med fint staket, och ett massagerum med proffsig bänk och mysig inredning. Ska byta gardiner, fixa och dona lite. Beställa lite kosttillskott igen och fylla på lagret. Sedan jobba på!
Jag ska kolla runt efter en fin stol, klädhängare och så sätta upp anatomiaffischerna jag haft liggande i åratal! Wieeeh vad glad jag blev nu!!
Höstpeppen kom!
 
En bild på Nita som ridskolehäst i somras! Det gjorde hon bra!
 
 
 

Regn så mycket regn!

Det var länge sedan det regnade som idag, det har vräkt ner precis hela dagen, men nu på kvällen sken solen lite!
Det blir bökigt allting i oväder. I morse tog jag barnen i bilen ner till vägen. Inte kul att dra barnvagn och stå i blötan och vänta på taxin!
 
Då den skulle komma hem blåste det och regnade småspik så Sigrid var aldeles tyst i min famn.
 
Nu har jag donat i det blåbärskladdiga köket. Det blev åtta-nio liter saft av vinbären. Hoppas den inte geléar sig i flaskorna bara!! Blir som svårt att få ut den ur saftflaskorna i såna fall...
Sigrid verkar vara halvsjuk, eller ska få fler tänder. Hon har vridit tungan upp och ner i munnen hela dagen och ätit dåligt. I kväll var hon rödkindad och körde sitt nya trick i evigheter på köksgolvet, en serie snurrar på knäna som en liten breakdansare!
 
Nu ska jag smita ut och hoppas inte lillan vaknar då jag slänger ut lite hö åt hästarna. De får baske mig sova i ligghallen i natt! De är täckade för första gången i sommar.
Huvva, hösttecken med hästtäcken!
 
Annars då, jo en vanlig hemmadag med söt bäba och en massa köksstädning, husstädning, tvätt och annat. Målade klart ett porträtt med. Betalade räkningar. Vardag så det smakar, men inte illa!
 
Känns som det här var nyss, men nu har alla växter slagits till marken av regnet och gräsmattan är täckt av gula löv. Behuuu!!

Ekorren gnuggar händerna i helgen!

Jag skrev ett sms till en kompis om att jag plockat bär och avslutade med /Ekorren.
 
Svaret blev ett skeptiskt -Är du full?
 
Nej nej spik nykter as allways, men full av bäär!!
 
I går plockade jag med god hjälp av Siggan (?) och Jonas (!) en murarhink blåbär. I dag har jag med god hjälp av mamma (!) och Smilla med vän (?) rensat bären. Barnen åt mest bär som om de aldrig fått mat tills jag röt åt Smilla att åtminstone ta ur den orensade högen.
Det där med att aldrig höja rösten åt barn vet jag inte riktigt, har provat men blev fullständigt överkörd så nu kan det hända att barn och för den delen vuxna så fullständigt skiter i vad jag säger utlöser mitt lite mer bestämda tonläge..
 
Nu står fem burkar blåbärssylt på bänken och i frysen finns 14 påsar rensade fina bär om 300 gram styck. jag blir lite preussisk då det kommer till insamling av föda. Det ska alltid vara exakt sex bullar i varje påse då jag bakat med. Inte fem eller sju, det går inte.
 
I dag då Smilla lekt klart med sin övernattande kompis skjutsade jag hem kompisen och tog med bärhinkarna igen, då jag blivit erbjuden att länsa deras rödvinbärsbuskar! Jäklar vad bär det var!
Så nu rinner en jättegryta blåbär-vinbärssaft genom silduken.
Jag märkte att det inte går fortare för att jag tittar på den så jag lät bli och lämnade den att droppa.
 
Nu borde jag gå ut och ge lite mer hö till pållarna som kurar i stallet undan spöregnet.
En ganska gemytlig kväll, jag fick hjälp att vakta bäban av hennes far så jag kunde mocka, ta in hästar, duscha och fixa utan att stressa. Båda barnen blev badade med och en ny skolvecka väntar och känns helt okej! En hel del kompistid kommer det bli för mig med.
Nu är väl det enda ogemytliga att han gärna fått vara kvar, om allt inte var som det var, utan var annorlunda. Vilket det inte är och väl inte kommer bli men så är det.
 
Borde sova känns det som.
Natt natt!
 
 
 

En poet ser på världen som en man ser på en kvinna.

Sa nån Wallace Stevens.
 
Tänker en del på varför och hur och varför igen. Försöker ringa in varför jag mått så kasst och hur det kunnat bli så fruktansvärt komplicerat det där med kärleken.
Kände med det där citatet att det nog är det som fattats, att bli sedd på som poeten. Att få vara lite speciell. Att i grunden vara en person inställd på att prestera för att vara bra men börjat inse det egna värdet och ha förstått att det ska räcka, att bara vara.
Att få vara den som betyder och är värdefull utan prestation.
 
Att det ska vara så jäkla bökigt gjort med mänskligheten att man behöver en annan människa för att bli bekräftad och att det måste vara någon som man själv ser upp till, är fascinerad av och tycker om. För annars sjunker värdet av bekräftelsen.
 
Jag vill inte att den jag vill ha, ska behöva bekräftelse från någon annan. Det kanske är egoistiskt, men så är det.
 
Läser lite i Statusstressen, en bok som jag inte minns författaren av. Det står en del om bekräftelse. Att vi behöver andras uppmärksamhet och beröm för att fylla på heliumet i vår inre ballong, för det pyser sakta ut hela tiden och blir det för lite så vänder vi vår inställning från kärlek, glädje och positivitet, till självförakt, oro och negativitet.
 
Det låter ju skitdumt! Men visst är det lätt att hamna där. Jag trivs ensam, men då kommer längtan efter närhet och med närheten kommer längtan efter bekräftelse. Ensam vet man vad man (inte) har, med någon väcks behovet av att få regelbunden bekräftelse.
Vi pratade lite om det där, på skoj. Men lite allvar. Att de säger ju att det ska räcka med ett "du är bra" så gäller det tills det sägs något annat.
Jag menar att det är mer komplicerat. Att kärleksbevis och bekräftelse är färskvara som äts upp snabbare om den andra partnern är låg eller svag. Konsten i att lyfta varandra måste väl ligga i att se varandra, att lyckas se då den andra behöver lyftas och få extra energi och pepp. Att i alla fall försöka.
Det kan vara snedfördelat i perioder. Man kan inte följa en mall i kärlek, ett schema. Ibland behöver man massor av kärlek, ibland är det överflödigt. Ibland vet man bara, det behövs inte sägas och göras så mycket.
 
Hur fasen ska man hitta balans i det där?

Det borde ju bara gå per automatik. Att be om kärlek känns ju sjukt tråkigt. Man vill ju att det ska komma självmant likssom.
Suck.
 
Det är väl av den här anledningen folk skaffar hund...
 
 
 
 

Ögon i kors..

Fast egentligen inte..
Var sjukt trött mitt på dagen, en riktig kortisolsvacka.. Vet inte varför det blir så ibland, tog ju B12 nyss med och då brukar jag vara stabil men nu fick jag ta en kortisontablett för att komma ur det.
 
Då det satte igång med den där välbekanta (från förr) vibrationen inuti, konstig smak i munnen, yrsel och en obehaglig dov känsla i huvudet gick jag och la mig med Siggan. Hon var ändå trött och somnade, tack och bock!
Men under en sån dvala går det inte att sova, man går bara in i en obehaglig dåsighet som inte går att komma ur riktigt. Armar och ben blir som fyllda av bly. Det går inte ens att hålla upp en hand för att hålla en tidning om jag skulle försöka mig på att titta i en sån.
Jonas kom förbi med grejor, och trots att jag hörde bilen tog det de berömda fem minutrarna att tvinga kroppen ur dvalan. Tog en tablett och på en dryg kvart var det bra igen. Konstigt!

Som alltid sådana gånger blir jag kissnödig då kroppen släpper ur dig vätska och magen kajkar ihop och gör svinont. Men nu känns det bra och jag är pigg. Det är som att det blir en obalans i energiproduktionen och själva kortisolproduktionen går för lågt innan den tar fart igen. Nu känner jag mig normal.
 
Har ett franskt bondbröd i ugnen, i väntan på att det är klart sitter jag och skriver.
Ganska skönt, Siggan har blivit så "stor" så hon somnar runt åtta mest jämt nu. Och sover rätt hårt så det är inte det där springet upp och ner i trappen som förut. Nu sover båda och jag är uppe, ensam.
Det är skönt!
 
Plockade blåbär i morse. Då jag följt med Smilla till taxin med Sigrid insnurrad i börsjalen på höften, åkte hon och jag till skogen. Jonas hade sett blåbär i massor där de planterar nu och jag är inte den som vill gå och leta så jag åkte dit!
 
Det VAR mycket blåbär. Skitmycket!
Jag satte Sigrid i en tuva där hon fick plocka och greja och så gick jag lös med bärplockaren. Hon blev less och trött rätt fort pga den tidigaa morgonen, halv sju var vi vakna.
Men nu ligger sju påsar rensade blåbär i frysen och i morgon tänkte jag plocka mer!
Hemgjord blåbärssylt är ju bland det bästa!
 
 
 
 

Två dagar sommar sedan höst?

Ja jisses. Man kan ju deppa ihop för mindre..
 
Regn och grått och gula löv överallt. Jag har inte fått ha sommar känns det som. Lite snuvad känner jag mig på de där dagarna vid havet som jag planerat för. Vart tog de vägen?
 
I dag har varit en inneplockdag. Alla maskiner har jobbat. Tvätt, dammsugare, disk. Ugn.
Bakade dubbel sats bullar och fick än en gång tanken att jag måste ju ha DAMP. Då tröttheten kommer smygande gör jag som de överaktiva barnen och hittar på ett projekt. Gärna något man inte kan avsluta mitt i, för att fortsätta hålla igång energin.
 
Men tycker nog att energin är stabil nu! Har förmodligen varit rätt emotionellt utbränd länge och nu börjar det lugna sig lite inuti.
Då jag satt på sängkanten med Sigrid för att söva henne såg jag mig omkring och kände den sköna förnimmelsen av kontroll. Sängen bäddad, golvet rent. Allt (nåja) bortplockat.
Det är så jäkla skönt att för en gångs skull inte känna att en massa hänger över en. Att sakerna tar över och håller på att äta upp mig!
 
Nu är disken till och med nästan borta och bullarna fyller en hel låda i frysen. Kanske inte helt nödvändig kost det där, men så få caféer som vi har här ute får man se till att vara förberedd då det kommer besökare!
 
Hästarna frös och gnäggade i regnet så jag tvingade ut barnen i stallet för att mocka. Smilla stod uttråkad och vaktade lillasyster i vagnen då jag fixade, men tack och lov för mobilspel..
 
Det har varit mycket mat på sistone. Matlusten har återvänt! I går en skitgod gratäng med broccoli, färskpotatis, röd paprika och en massa gratängsås på mjölk, ost och lite grädde. Gött! Höll på att glömma, stekt bacon var det med.
Som mellanmål idag blev det blåbärssmoothie med ett rått ägg i. Gjorde den på rabarberfil och mjölk, det enda jag hittade och så alla blåbär vi plockade ihop i går jag och töserna. (Mest jag)
Sjukt gott var det och känns inte så dumt att trycka i trötta skolbarn för att undvika trötthetsraseriutbrott.
 
Nä nu är det svart ute : slut på dag. Häjdå!
 
 

Kalender

Om jag skulle göra en sån här, tror ni jag skulle kunna sälja ett gäng då?
Vad kan de få kosta?
Fick offert hos lokala tryckeriet men det kändes som det blir en himla dyr kalender..
 
 
 

Ett-vitt-ark

 
Ja nu är det inte så vitt längre. Det finns en man med en jämthund där, inte helt färdigt men på ganska så god väg!
 
Jag tänkte nyss att det här var ju en lugn söndag. och så insåg jag att så himlans lugn var den väl inte. Eller jo, jag fick ju sitta på arslet och rita en stund, det är lugnt!
 
I övrigt har jag tvättat, bakat, lagat mat, hämtat Smills, badat barn, lagat lagårdsdörr, eldat, mockat, rensat ogräs, gått barnvagnspromenad, ritat på en grej jag kom på och skrivit en överklagan till kommunen.
 
Överklagan fick jag visserligen hjälp med, vi skrev halva var jag och Jonas. De tänker nämligen inte låta Smilla  åka skoltaxi till/från sin far. Det är dumt säger vi allihopa och överklagar!
 
Baket då, det är väl ett friskhetstecken om något! tror till viss del livsandarna satt fart igen!
 
Jag insåg att det var tomt i kylen och tomt i brödlådan. Inga ägg, ingen fil. Ingenting. Skulle handla på min utflykt i går men hade plånboken hemma.
 
Så jag bakade lite matbröd, Smilla slängde sig på golvet och rullade några varv av häpenhet över hur gott det blev! Hihi, bra betyg!
 
 
Och så här gör bäban då hon är trött.
Hon kommer krypande, ställer sig mot mina ben, glider sakta med ett ganska dramatiskt men halvglatt pip nerför mina ben och landar i den här ställningen, helt stilla.
 
Hihi igen, är det en till dramaprinsessa jag fått?
 

Fritid.

Det vill säga barn-fri tid, lika med jobb-tid.
 
Sitter och målar ett porträtt, av en jägare. Hoppas på flyt så det blir klart innan fritiden är över! Det vill säga barnet återvänder hem!
 
På annan fri tid kan man dansa tango med en krokodil!
 
 
Nu har jag inte tid mer, fritiden är knapp!

A´men lite stolt då!

Vi tar en förebild.
 
 
Avbrutna flera gånger lagade handtag. Rost. Elände. Låg begravd i slänghögen.
 
Men nu, en skön syn!
 
Min röda NYA gamla skottkärra!
 

Fredagsmys.

Har vi aldrig ägnat oss åt här. Däremot vardagslyx, som man också kan kalla det, här och där och när det passat.
 
I kväll blev det mindre mys men mer mat. Har ätit pizzabuffé i L-mon, och sedan nattat trött men envis bäba och har nu sippat i mig ett halvt glas Gosa.
 
Nejmen kanske ska gråta en skvätt och gå och sova.

Sedan tänka men skärp dä för fan, det finns dom som har det värre, det finns dom som är sjuka, det är inte jag längre. Jag har det bra!
Problemet är väl att den sjuke endast en önskan har, men jag som nu mår så himlans bra vill ha mer och mer. Lite kärlek till exempel, och sällskap. Det vore nått!
Men tills det sker ska jag glädja mig åt min energi som skapar utrymme för en massa ledsenhet som jag tidigare inte orkade bry mig om.
 
Natt natt, det blir en bra dag i morgon! Det känner jag på mig!
 
Instagram (Martakatarina) visar att vi haft det bra på sistone!
 
Barn som kramats och lekt!
 
Man kan gräva upp potatis ur landet!
 
 
Ferrarrirött på skottkärran!
 
 
Höga hopp på studsmattan och en Bäba som kiknar av skratt!
 
 
Blåbärsmuffins, till sist.
 
 
 
 

Fredag

Nu då?
 
Vi sov som små grisar och nu har vi en hel fredag framför oss.
Storasystern ska till sin far i eftermiddag, sedan är det bara jag och Bäban.
 
Nu kan jag välja mellan: Skruva ihop skottkärran, sko på Nitas tappsko, städa altan.
 
Eller, ta med vattenmelonen till stranden och sola mera.
 
Ahh, svåra beslut! Tror jag måste ta en kaffe i bersån!
 
 
 

Spontandans


  • Hade glömt radion igång ute på gården.
    Nyss då jag gick ut i mörkret dånade "I.. ..haaad.. the tiime of my liiife" på hög volym.
    Det var jag och Patrick Swayze i kväll, i sidstepp mot höförrådet!
     
    · ·
     
    15 others like this.
      • Haha, huvudsaken du inte testade "lyftet". ;)
         
         
      • Alltså det var nära, väldigt nära! Jag gjorde de där skutten med armarna ut och tog sats...

         

Sommar på riktigt!

I dag alltså, har jag laddat sommar!
 
Men orkar knappt skriva tror jag. Smilla sa i kväll med gråten i halsen, mamma, jag har nog aldrig sagt det här förr, men jag tror jag vill gå och sova!! (Hon som aldrig är trött...)
 
Vi har vattnat rabatter, solat, badat, blivit gnodda med halvätna melonskal av liten Sigrid. Stekt oss på filtar, simmat, hoppat från bryggan.
Ja haft sommar!
 
Konstigt litegrann att vi besökte stranden allihop, som förut. Det som var familj och nu är separerad familj, och det kändes lite som att den där berömda elefanten hängde runt hörnet men inte fick vara med. För att en så vacker dag med sol och värme inte tål att förstöras med jobbigheter och besvär.
 
Sigrid badade som en liten knubbig säl. Hon klev rakt ut i vattnet med ett lätt tag om mina händer. Piip sa hon förtjust och andades snabbt men klev vidare. Smilla simmade, som hon lärt sig i sommar. Hon hoppar UTANFÖR bryggan och simmar koncentrerat mot stegen och börjar om.
 
Jag blir stolt, på nått vis då min lilla har lärt sig simma och den lilla lilla badar. Alla åldrar har sin tid och charm och en sån här dag är allt på topp och jag är så glad över mina flickor!
 
I dag har jag pysslat på lite hemma med. Fick hjälp av Jonas att få isär de sista bultarna ut gamla trasiga skottkärran som nu ska få nytt underrede. Vill köpa olja och färg bara. Ferrarriröd vore väl lämpligt för en skottkärra? Jag älskar att laga saker. Eller då det är klart i alla fall!
 
Nu hittade jag ett fint snickrat nytt underrede till en skottkärra på lon och chansade på att det skulle funka till den gamla kärran. Och se, det gör det!!
Så jäkla bra att ha en lagård och bodar FULLA med saker!
 
Till och med en flaska smörjolja för rost hittade jag, längst bak på en hylla i stallet!
 
 
 
 
 

Romantik?!

Jag läser bloggar där överlyckliga tjejer visar sina bröllop med extra allt och där alla lyser av glädje.
Jag har inte varit speciellt romantisk i mina dagar. Aldrig föreställt mig det där med frieri och jox. Inte trivt i situationer där jag fått saker och mest blivit generad av beröm.
 
Men det där släppte med Jonas. Jag började bli själaglad över gåvor (för att de var från honom). Blev löjligt glad över bekräftelse och trodde ett tag, bannemej, att vi skulle gifta oss.
Jag blev ju förlovad i alla fall, även om vi inte kom oss för att skaffa ringar. Vi mätte fingrarna ihop i alla fall..
 
Jag har smyg-smålängtat efter känslan av att kanske börja närma sig det där, att bli gift med den jag ville ha. Att ha bestämt sig och visa det för världen. Men han blev mer och mer opepp det var tydligt.
 
Jag kan tänka på sakernas osynk och mitt dåliga flyt.
Varför ska det vara så svårt, att få till det till och med då man tror att allt nästan är i hamn. Då allt känns som menat och tänkt.
 
Kanske ska sluta lita på den där magkänslan och intuitionen ändå! en gör mig ju bara besviken.
Det är inte människor som gör mig besviken, utan då min känsla är fel
 
: (

Ridbanefix!

I dag har jag kört vidare i samma tempo med gårdssysslor. Lite stelare från morgonen efter gårdagens sågning av grenar med liten fogsvans.. Mamma sa att sånt här ska man väl ha motorsåg till??
Jo, om man törs köra en så..
 
Jag inledde då Sigrid somnade på förmiddagen med att dödsförskräckt klättra upp till hängrännan (från helvetet som gäckat mig i två år) för att få fast en bräda med krokar på. Fi fan vad höjdrädd jag är! Men jag bara förträngde det. Tänkte att jag ska få dit rännan annars½!!!
 
Kroppen mindes höjden i alla fall, även om jag inte kände mig så rädd, så svettades jag floder och skakade i både ben och armar.
Men, till slut, efter några flytt av stegen och grejande för att knäcka tillbaka den nerrasade hängrännan fick jag dit allt på ett ungefär. Det blev bättre om man säger så.
 
Smilla stod under och ropade, -Kom ner leevande mamma!! Loova det!!
 
Sedan kom snälla kompisar och hjälpte mig plocka sten på ridbanan, samt trimma bort gräset under staketet (som ska bli) Jag kopplade fjäderharven efter baklastaren och körde runt, runt tills jag harvat upp varenda sten..
Det råkade bli en av sommarens allra varmaste dagar och att jobba i sand är rätt svettigt och dammigt. Men kul var det, att ta kontrollen över stenarna!
Nu är det stenmjölet som fattas!
 
Vi firade vår insats med vin, tacos och prat, det kändes bra!!
 
Nu blire sova av!
 

Men barnen!

Visserligen hade Sigrid sovit rätt sent efter middagen, men hon har sett trött ut i kväll!
Det känns som jag hållt på länge för att få lugn och ro här men det kanske är inbillning.. Ett tag låg Smilla och tokfnissade i min säng medan Sigrid gjorde "dödsrullningen" om och om igen. Dvs hon lutar sig lite bakåt, tar sats och slänger sig handlöst med skruv så hon landar på ryggen i sängen. Har man otur blir man knockad av hennes bakhuvud!
 
Hon drar upp tröjan på oss och gör pruttljud på våra magar tills man inte kan låta bli att skratta, och så är det igång igen!
 
Jag har provat att bära, tills lilla huvudet ligger lugnt mot axeln och jag viskar i tanken att Nuu, nuu kan jag lägga ner henne! Men så sprätter hon till och letar storasyster med blicken och vill ner. Blir som en stålfjäder och omöjlig att hålla kvar..
Hon har fått ligga och sitta i sin säng, för att leka av sig.
Det gick bra en stund.
Till slut, då Smilla börjat viska att hon faktiskt var hungrig och gick ner före mig i köket, fick jag ongen att slappna av såpass att hon kom på att hon skulle somna.
Phu!
 
Jag är faktiskt lite nervös och lite ledsen, över att nu vara ensam igen, och att tänka på alla långa mörka kvällar med barn som inte vill sova och ska passas på.
Innan har jag kunnat ta hur mycket stress och belastning som helst, för jag har ju haft min vän att prata med och få tröst och hjälp av. Bara att vara två vuxna, som är två om problemen likssom. Det går inte att ersätta med att ringa en kompis, att prata med familj. Omöjligt!
Inget slår att slänga sig på sängen och klagsucka högt och så få en kram av den man tycker om!
 
Jaja.
 
Allt går, som dom säger. Men vis av viss erfarenhet så är allt inte alls lika lätt. Eller roligt.
 
 

Trädgårds och fixardag!

Glömde nästan, hur mycket som blev gjort i dag!
Förutom att Smilla haft kompisar här varav en sover över, har det gått lätt. De badade i sjön med mormor som övervakare. Under tiden drog jag fram alla rostiga skrotgrejer som jag gömt bakom lagårdsknuten. Jag hämtade pappas släpvagn, lånade stegen därifrån för att få lite gjort.
Nu är släpvagnen full och stegen står lutad mot väggen med nummer ett av alla trasigheter på listan. -Hängrännan!
 
Sedan skulle jag kunna börja riva lobrygga, laga lagårdsdörrar, såga av utstickande brädor på vedförrådet, måla klart detsamma, sätta gångjärn på dörren till vedförrådet, lägga ut mer jord, planera ut jorden, så gräsmatta framför bagarstugan, släpa bort alla grenar jag sågade bort från syrenen idag, plus grenarna från häggen. Man kan fortsätta ett tag med plocka sten från ridbanan, sätta nya stolpar, beställa stenmjölet, köra ut det... Osv.
 
Känns som den här hösten är en kom ikapptid. Jag gillar sånt, att ha hög energi och att lyckas se vad som ska göras, hur det ska göras och bara sätta igång!
 
Jag har flyttat kaninburen i dag med hjälp av två till starka kvinns. Samt sågat till och satt dit ett tak av plyfa. Nu sitter ninen där utanför sin bur och vill vill hoppa in och äta allt gott vi lagt in. Snart ska den vara inburad igen, den lille rymmaren!
 
Kom på en sak, hästtransporten får leva!! jag måste fixa golv och täta nertill, men den kommer funka ypperligt som spånhämtartransport! Man kan nämligen ta av kapellet och hälla ner spånet med en traktor. Att jag var tvungen att läsa det tipset på nätet i stället för att se det själv!
 
Skiitbra juh!
 
Var tvungen att måla lite också. Tankarna likssom planar ut och mjukas upp lite av att följa penseldragen. Färgerna är lite smått magiska som de kan blanda sig och hitta nyanser och former av sig själva.
Huvuddragen är medvetna förståss, men jag har ingen tänkt början eller slut utan låter bara handen gå och lägger på och målar över tills jag är less/nöjd/plikten kallar.
 
 
Som ni ser tycks jag ha en mamma-barnfas i målandet.
 
Kanske går att analysera. Om man känner för det.
 
 

Rödtjut och kontorspass.

En förträfflig dag har passerat.
Jag avrundar den med tre snälla barn sovandes uppe, ett kristallglas med Mauro och en bunt färdiga kontorssysslor i en hög intill.
 
Äntligen är försäkringsärendet ihopknåpat och kan skickas in. Den där elsmällen alltså, där alla vitvaror brann upp. I går hade jag gjort klart en Excelfil och skulle bara skriva ut idag, men det sket sig. Arket var utplånat. Fanns icke.
Jag gissar att det var skrivskyddat och jag bara trodde jag sparat ändringarna och har letat igenom hela datorn och sökt på en massa vis. men nejdå.
 
Så nu har jag knåpat in alla siffror igen. Googlat priser på gamla saker, DVD-er och luftavfuktare och plitat in försäkringsnummer, namn på elektriker och so on.
 
Skittråkigt!
 
Så nu firar jag att det är klart samt att det ligger en handlingslista här brevid som känns kul!
Stängselstolp till ridbanan skall inhandlas, plus lite rödfärg. Plus kanske linoljefärg till Giggen.
 
Skål på det då!
 
 

En dag att spara i fickan tills sämre tider!

I dag har det känts ganska bra inuti! Det gör stor skillnad att ha storasystern hemma, det känns likssom rätt och fyller ut tid och rum!
Hon har susat runt på åkgräsklipparen hur länge som helst i solen!
Först ville hon inte prova, det var läskigt sa hon och drog upp axlarna och ihop munnen. Men då hon vågat prova var hon fast.
Sista kommentaren i kväll var:
"Hoppas hoppas gräset vuxit lite tills i morgon!!!"
 
Då hon skulle ge sig ut och klippa åkern fick jag hejda henne!
 
Mer då..
Vi fick besök, en pojke som fick provsitta i traktorn och sedan vägrade kliva ur.
Vi fikade äppelkaka och saft.
Vi mockade stall och lagade en grep med mirakulöst funna specialanpassade skruvar och brickor som legat dolda i en låda med rostig spik.
Vi tog en tur till sjön på kvällen och jag tog mitt första dopp i sommar! 20 grader i vattnet och 20 i luften. Det var skönt, kändes svalt och bra inte alls kallt.
 
Mamma var med och passade sur Sigga då jag och Smilla hoppade i sjön. Hon ville bade hela tiden och sparkade argt då mamma höll henne i en handduk. Jag tog henne med ner i vattnet sedan och jäklar vad kul hon hade! Lilla knubbis, håller värmen hur bra som helst..
 
Till middag blev det barnanpassat kan man säga. Vi festade loss klockan tre, på stekt grillkorv, pommes och bearnaise på flaska/ketchup. Till det gurka och vattenmelon.
Alla nöjda och glada.
 
Men, nog har det varit roligare att laga söndagmiddag åt fler vuxna än mig själv..
Huvva. Allt som sker påminner mig om hur tråkigt det är utan min vän. Men vissa saker distraherar ganska bra. Som att leta tappade skor i hästhagen med Smilla, med motivationen att vi får en tablettask per upphittad sko!
 
 
 

Valeryd Favorit

 
Min kära hästtransport, den lilla söta. Skulle få nytt golv.
 
Så bröt och bände jag lite i alla skivor, och insåg, att den mest troligt måste dö...
 
: (
 

Klippetiklipp!

Jag övertalade Smilla att sätta sig och köra åkgräsklipparen.
Jag gjorde det därför att hon är skiträdd för saker som hon sedan älskar! Samma sak var det med ponnyn vi hade. Hon vägrade och då hon väl vågade provrida var hon fast och tyckte det var skitkul!
 
Såatte, jag tjatade upp henne i sitsen och visade genom att gå intill och styra. Efter 30 sekunder röt hon SLÄPP och körde iväg. Sedan har hon klippt gräs tills inget finns att klippa mer. Då körde hon ut på åkern och klippte. Och klippte.
Nu tjatar hon som tusan att hon ska få klippa mer.
 
Hihi, kul att se henne så inne i en syssla, det märks att hon vill ha riktiga jobb för att bry sig.

Bära ved är en annan grej som kan uppta hennes tid en stund.
 
 

Högsommar

 
 
Nu är det den finaste tiden. Trädgården ser hyfsat uppvuxen ut, det som ska ge frukt eller bär börjar mogna och det är skön luftfuktighet.
Jag hade sett fram emot sommaren, längtat så det gjorde lite ont. Så blev det en skitsommar som gjorde svinaont.
 
Nu går jag och påminns hela jäkla tiden om hur tråkigt det är att vara utan det fina med min kära. Det där som jag var så genomlycklig och stolt över.
 
Blä.
 
Det är fint ute, barnen är fina, vädret är bättre, gräset är grönt. Men inuti är det vinter.
 
 
 
 
 

Reflekterar och resignerar..

Alltså, det här är så tråkigt. Har jag sagt det förut?
 
Först var jag sjuk, det var tråkigt. Då orkade jag ingenting och allt var svårt.
Så fann jag mig (ingen nyhet) vara i en relation som inte funkade, det var tråkigt. I full frustration och saknad av kärlek och närhet träffade jag först en, som visade sig vara mer ett bra sätt att landa efter den jobbiga separationen.
Så kände jag en viss lättnad att ha kommit ur både en sjukdom som förlamade och en relation som jag känt mig låst och ledsen i.
Jippie tänkte jag, nu är det jag och min frihet!
 
Så visade det sig att det inte var så jävla roligt att vara ensam och fri. Eller, friheten var enormt viktig för självkänslan och den personliga utvecklingen, men så kom längtan efter den där närheten och kärleken igen.
Så sprang jag otippat på den där mannen som jag tyckte var precis det jag letat efter! Vi höll med varann, vi trivdes, vi hade roligt.
Jag blev tvärkär. Eller, mer bit för bitkär, lite men mer hela tiden, ända tills nu.
Jag hade gått ifrån att vara ensam och uttråkad till att hitta den jag tyckte jag letat efter jämt!
Tänkte att äntligen hade ödet hört mina önskemål.
 
Känslan att inte kunna låta bli att köra för fort bara för att komma fram till hans hus, till att strunta i en massa måsten bara för att få sitta en stund till med knäna ihop vid bordet och dricka te. Att inte kunna gå och sova förrän han kommit hem, att gå och längta efter ett sms. Det även fast jag inte är den beroende sorten som inte klarar att vara ensam. Jag har alltid älskat ensamheten.
Men det just han har gjort, är att vara så mycket bättre än ensamheten.
Att bli så himla glad över att höra hans heej, i telefonen. Att gå och trivas mest hela tiden. Och vara stolt.
Jag har fått lära mig vad jag vill ha, men samtidigt vad jag absolut inte klarar av att leva med.
 
Varför ska det vara så JÄVLA svårt?
 
Som ett par spåtanter (och vänner) sagt mig förr och nyligen, Märta, du måste sluta vara med män som mår dåligt!
 
Hur gör man då, för att bryta ett mönster som upprepat sig i åratal?
 
Vad är oddsen på att hitta nån som är allt det där jag lärt mig att jag mår bra av, och samtidigt har kärlek som räcker även till mig, och som mår bra? Eller var det här sista utposten av det gamla livet och nu kommer det släppa?
 
Det är klart de finns, säger ni.
Ja men vart tusan hittar man dem då? Har jag hunnit bli 32 och nyss funnit en som jag nöjt konstaterat att jag aldrig skulle tröttna på, hur troligt är det att det finns en till på lut?
 
Jag tror jag ska bli den där tanten med tio katter och övervuxen trädgård då jag bli stor.
 
/
Bitterhetsministern
 
 
 

Skrivkramp.

En synnerligen innehållsrik dag, men nu blev jag trött. Hörs kanske senare, med alla bilder jag tagit i dag med nya minneskortet.
Hej svejs!
 

Att lita på sig.

Förr om åren då jag jobbade mycket med hästar vad en av de jobbigaste grejerna att våga lita på fingertoppskänslan och de vaga intrycken av vad som felas. Sedan att våga stå för de fynd man upptäckt och våga argumentera för att det är saker som är viktiga att åtgärda.
 
Det är en lättnad att bara hitta en stel rygg som går att massera, eller ett lite snett kors som kan rättas till Men ett jätteömt gaffelband eller svullna carpalleder, eller ansträngda bakknän, är inte så kul att uppmärksamma ägaren på.
De vill ju i regel att man mjukar upp hästen och sedan kan tuta och köra!
 
Jag kom att tänka på det nyss, då jag fick ett litet kvitto på en sak.
 
Jag har behandlat en travare, som varit lite öm i ryggen och hämmad i korslederna, men sedan mjuknat och fått rakare och mer taktfasta rörelser. Så startade hästen och jag var där och skulle hejja på. Men vips körde kusken av banan, hästen hade galopperat och slutat ta i.
Ojoj tänkte jag, vad har jag nu missat, varför blev det så??
 
Efter några dagar åkte jag och behandlade hästen igen, utan att hitta någom ömhet i musklerna. Helt mjuk och rak var han. Men ytter gaffelbandsinfästning höger fram ömmade. Jag petade och kände och jo, han hade jätteont i just fästet.
Det är inte så kul att säga åt en hästägare att åka till veterinären. Det är egentligen inte därför de ringer mig likssom... Utan för att slippa veterinären. I bland i alla fall..
 
Men nyss fick jag höra att ägaren åkt till veterinären, som konstaterat en skada orsakad av yttre våld, jag fick beröm av veterinären för att jag upptäckt det så de kunde åka in och behandla i tidigt skede.
Troru det var kul eller?!
Jag är jätteglad, och kommer hädanefter kanske våga säga tydligt att här är det ont, här är ett problem!
 
En gång konstaterade jag  superansträngda gaffelband båda fram på en travare, helt uppenbara skador. Ägarna sa att det kunde det inte vara för den hade gått igenom en veterinärkontroll nyss. Jag fegade ur och masserade hästen utan att argumentera.
Efter nästa start stod den med två heltrasiga framben och ett års konvalecens framför sig. Det var också ett kvitto, men det tycks behövas regelbundna såna för att en fegis som jag ska våga stå på mig och ge raka råd.
Men sjukt svårt är det, då man bara känner med sina händer, och inte har några manicker och apparater att mäta med.
 
I dag behandlade jag två glada kallblod, utan att hitta nått speciellt ont. Det är kul!
Jag mår så bra av hästar, de är mycket speciella djur!

Trött...

I dag kändes det lite som att jag börjat landa efter all panik inuti. Och i och med det kommer tröttheten smygande. Jag har ätit mer än barnportioner och känt hunger för första gången.
Det är helt otroligt vad kroppen reagerar starkt på sånt här. Det är som att alla försvarssystem slår på och man går på högsta beredskap, som att kroppen känner att det här är dödligt, utan den här relationen klarar jag mig inte. Men det gör man ju.
Jag har haft överskottsenergi och ångest mest hela tiden. Min lägstavikt innan graviditeter och förutom sämsta sjukdomstiden har legat på 65 kilo. I veckan var jag nere på 62,5...
 
Men det känns bättre nu. Men ledsenheten ligger på lut hela tiden. Det räcker med att snudda vid vissa tankar så börjar tårarna rinna och jag vill fulgråta. Men nu kan jag göra saker utan att ha den där spärren inuti.
I dag klippte jag gräs, rensade ogräs, vattnade. Tvättade bilen. Har orkat jobba på.
Jag åkte med Siggan till bygghandeln och köpte plyfaskivor, masonite, träolja och lite annat till hästtransport och gigg.
 
Nu går det att gå och lägga mig utan att ha musik på som dövar tankarna. Det känns inte lika ensamt på kvällarna, utan jag har målat i stället. Målat eller grejat med något.
 
Men roligt är det inte, inte ett dugg!
 

Hypotyreos del 1

Kom på en sak.
Jag ska berätta lite om min lilla bugg i livet, de där åren som är borta. Mellan femton och 29 ungefär, har jag väldigt få och suddiga minnen för under de åren var min hormonbrist bedövande.
 
För att slippa skriva så mycket lägger jag in den här, en sak som var sjukt jobbigt att vara med om, men lite spännande också. Kul att få se hur man gör teve, pinsamt och skitjobbigt att måsta stå framför kameran i mitt förvirrade trötta tillstånd.
Det ganska misslyckade Diagnos okänd. Som trots sin stora budget och alla sponsorer inte kunde lista ut vad felet var, det kom jag på senare, av lite tur, slump och tjurskalle.
Att mamma sökte in åt mig, berodde på att vården efter en massa år av utredningar och kretsgång bland läkare och avdelningar avbröt all vidare utredning och sa att nej nu är det dags att lära dig leva med det här!
 
Diagnos okönd, del 9
 
Det här var året innan mitt nya liv började, det med hormontillskottet Levaxin och en massa ny kunskap om problemet med för svag produktion av sköldkörtelhormon.
Sedan tänkte jag göra lite inlägg om själva felet, hormonbristen. Hypotyreos som det kallas.
Men nu är klockan mycket och sömnhygien sägs vara viktigt!
 
 

I en gul traktor!

I natt har jag sovit som en liten gris. Jag tog en prednisolon (kortison) i lägsta dos och somnade som en djupt sövd. Men så vaknade både jag och Siggan klockan fem och klev upp.
Liite tidigt i min smak!
Efter ett par timmar i köket och efter att hästarna fått gå ut gick vi upp och somnade om igen i två timmar till. Sjukt skönt, att somna om, på morgonen. Mmmmm!!
 
Då vi klev upp igen var det sol, första solen på evigheter! Det hade spöregnat hela morgonen men så började det värma ute i luften. Jag drog på mig bikini och shorts och drog vagnen till badstranden. Min numera ständige följeslagare ångesten kröp på så sakteliga men motades bort med ett samtal till en kompis längs vägen.
 
Siggan ville inte somna på promenaden så vi badade i stället, min plan var annars att sola i tystnad och lugn.. Eller, hon badade, jag solade med benen i sjön.
Lilla barn, vad modig hon är! Hon kryper i raketfart rätt ner i sjön och ut på bryggan. Jag får vakta hela tiden för rätt som det är slänger hon tjockbenen ner i vattnet från bryggkanten och börjar plaska!
 
Hon har blivit så stor, elva månader ung!
 
 
Sedan vi blött ner oss och Siggan provat att inte bara gräva i sanden utan att äta den med gick vi hem. Jonas kom och hämtade henne för några timmar i Remmarn.
Vad göra tänkte jag då, med EGENTIDEN??
 
Jag började med att klippa gräset. Runt runt susade jag med lilla röda traktorn. Sedan kikade jag snett på stora gula traktorn. Efter en stunds fundering hoppade jag in i vidundret och startade.
 
Jäklar vad kul det var! Jag gick lös på en massa som jag velat få gjort hela sommaren!
Bar bort de stora svintunga stenarna (svårt) från slänten till lobryggan. Tippade dem i skogskanten och körde några vändor med matjord dit dom legat.
Så grävde och skrapade jag en del framför bagarstugan i det som jag tänkt ska bli fruktträdgård med äpplen och buskar. Även dit la jag några skopor jord.
Så fick jag hybris och trodde mig klara av att gräva runt lite i det helt igenvuxna potatislandet. Hm.
Det blev lite djupare än tänkt om man säger så. Kanske jag kan plana till det snyggare i morgon.
Till slut la jag en hög brunnen gödsel intill trädgårdslandet och kryddhörnan för vidare utskottning senare.
 
Där nånstans började det tokregna och jag stod i bikini och shorts med svetten blandat med hällregnet rinnande i ögonen med järnkratta och gräsfrö. Så nu är slänten slät (nåja) och sådd.
 
Och ångesten var borta för en stund!
 
 
sedan åkte jag och masserade en häst och hämtade Siggan.
Vi hann med en del fint prat med.
Det är skönt, att förstå och bli lite mer förstådd, utan kamp.
Bara öppna på saker och låta det vara så.
 
 

Lördag i lilla huset.

I dag har jag och Sigrid huserat mol allena här i huset. Det är allt bra tyst då storasystern är borta! Nu på sommaren är hon längre stunder hos sin pappa, bra för dom, ovant för mig!
 
Vi trotsade ösregnet på förmiddagen och till slut, efter en guppig promenad med regnskyddad vagn i hästhagen letandes tappade skor, somnade hon. Under tiden hos sov svettades jag i stallgången med hovslagarförklädet på. Fy tusan vad tråkigt det är att sko då man väntat så länge att skorna ramlat av och hovarna trasats sönder!
 
Dessutom hittade jag inga skor i hagen, så det blev ett stort provisorium! För att få på en sko på den trasiga hoven fick jag slita en bra stund med smörjmedel, våld och spärrskaft för att få bort fastrostade broddar ur ett par vinterskor. Fi fan vad tråkigt!
Men lite självförtroendehöjande att till slut släppa ut häst med två skor och verkade framhovar.
 
Sedan hämtade jag paket i Trehörningsjö. Glad trodde jag att det var selgrejorna jag beställt, men icke! Det var ett par skor åt Smilla. Jag kollade beställningen från Drive Out men de har semester... Jaja, får vänta lite till.
 
I Tresjö var det fullt av folk på grund av det årliga Three corner lake meet, som jag inte fattade vad det var men såg en massa raggarbilar, musik och marknad!
Jag känner mig lite som att jag går runt i en glasbubbla numera. Ganska osunt uppfylld av innehållet i min bubbla, så jag tänkte att det vore rätt sysselsättning att kolla in detta evenemang. Tyvärr kostade det en slant att gå in, och jag blev tvärsnål och vände hemåt.
 
Väl hemma kom Jonas förbi för att hänga med Siggan. han gick med henne runt sjön och lekte inne ett tag. Det är så märkligt. Det här med att ha ett barn ihop men bryta upp. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att avsky den man ska dela på barnuppfostran med. Att skicka sitt hjärta till någon som man inte kan prata med, inte vill se och inte kunna ha någon inblick i sitt barns liv de stunderna. Nu är det inte så och det känns lugnande och fint.
 
Hon leker glatt och kryper från den ena till den andra, och ser glad och harmonisk ut. Jag är mindre harmonisk, och det känner hon förmodligen så fina känselspröt som barn har. Men vad gör man, det är ju stört omöjligt att helt skona sitt barn från sitt livs kriser likssom..
Även om jag försöker så gott jag kan!
 
Här är lite bilder från instagram.
 
 
På den sista hade jag klämt Busbacken med tung barnvagn och höll på att förgås av trötthet. Men benen var pigga och kroppen bara sköt på. Helt otränad är jag visst inte!
 

Hemma igen.

Jag stannade i Övik en stund och kollade in några lopp på Solänget. Smilla "jobbar" i inskrivningen och visade stolt hur hon delade ut nummerbrickorna till de startande!
Gullungen!
Sigrid var lite less och hade inte sovit på hela vägen från Sundsvall så det var bra med alla hästar och människor att titta på.
För att dämpa min ökande ågren som växt ju närmre stan vi kört gick jag in på travshoppen för att bara titta. jag har inte budget för trösthandling, men köpte ändå ett par ridbrallor. De hade kostat 980, nu nedsatt till 200. Tackar sa jag och tog dom. Det blir lite som ett statement, att nu ska jag rida. Nu ska jag lägga den eventuella överblivna tiden i höst på hästryggen, för att må lite bättre.
 
Hästen vi hejade på galopperade tyvärr och sedan ledsnade Siggan så jag gav mig av hemåt. Då jag kom hem gnäggade hästarna glatt från hagen men kändes huset kallt och tomt, som väntat. Nu går tvättmaskinen och jag har tänt några vaniljljus och städar för att få bort tomlukten från huset.
Hur man än gör så blir det en tomlukt då man reser bort under rötmånaden... Som att det tränger upp gammal luft ur avloppen då man inte spolar något vatten i diskhon..
 
Sigrid sover en eftermiddagslur och jag går och försöker skaka bort känslan av ensamt.
Pratade med Jonas som ska träffa Sigrid sedan, och fick som vanligt hemmakänslan av hans röst.
Tänk om man kunde styra över sina reaktioner lite bättre!
 
Blä.

Inget bad..

Då vi klev upp var det tolv grader varmt. Brr sa vi och strök badplanerna. Det har småregnat och blåst så vi åkte upp till Norra bergets lekpark i stället. Jag gick nyfiket runt i Sundsvalls trädgårdssällskaps visningsträdgård.
Trädgårdsmästaren i mig blev sugen på att gå lös med ogräsrensning bland växterna, men jag höll mig!
Smilla hade med sig grannens dotter som såg helt förvånad ut då jag pekade på potatisen.
Vaddå? Potatis, vart är den då?
I marken sa jag.
Va?? I marken?
Jaaa, sa Smilla det vet du väl, man gräver ju upp den då den är klar!?
 
Hihi, där kom skillnaden fram mellan stadsunge och lantisar.
 
Sedan drog jag Sigrid runt buskarna och pratade telefon ett tag. Till slut gick jag och sa till tjejerna att vi måste hem, då sprang de runt och skrek med två små barn i släptåg.
Mammaaa, de jagar oss!
De båda sex-sjuåringarna såg helt skärrade ut och de två små barnen visade sig vara små kopior av Ove Sundberg, med nått illt i blicken. Den lilla flickan fyllde nävarna med grus och siktade och en mamma vrålade, -KASTA IIIINTE MERA GRUS!!
 
Haha, jag fick ta med två svettiga tjejer hem, sura över att bli skrämda av småbarn..
 
Sedan har jag varit en sväng till Hööks, som var stängt i går och köpt finmaskiga hönät till tjockishästen. Smilla var med och vi åt lunch på Charm. Ett berg av nyskalade räkor och pannkaka. Gött!
 
Tyvärr rapporterade mamma om att Sigrid agerat mistlur i en halvtimme och inte verkade lugna sig så vi halvsprang till bilen och åkte hem. Så fort Siggan kommit i min famn tystnade hon tvärt och stack in näsan i min tröja. 
Mammagrisen!
 
 
 

Sundsvall.

Jag och tjejerna är i Sundsvall. På vägen ner spontanshoppade jag lite på Docksta skofabrik. Det var kul, jag hittade ett par ballerinaskor i storlek båt och ett par Dockstatofflor i svart skinn. Kändes bra.
 
Så kändes det lite dåligt igen. Sedan lite bättre då vi kom fram och fick god mat.
Jag har gått på stan, lekt med Siggan, lyxlunchat på Invito med pappa. Handlat polkarandig bikini då jag glömt min hemma. Köpte lika polkarandig badblöjbyxa åt Siggan.
 
I kväll åkte jag och pappa med Siggan till Birsta för att döda lite tid då hon var rastlös. Jag handlade lite tråkgrejor på IKEA. Låda till garderob, sophink till kök, mapp till papper.
Så tänkte jag på hur roligt det vore att gå där med Jonas och handla saker hem. Och så blev det jobbigt igen.
 
I morgon ska vi kanske åka till en havsstrand och känna sand mellan tårna, nått jag velat göra hela sommaren. Får se hur vädret blir, annars kanske vi kör ett besök på Norra bergets lekpark. Döda tid var det ja, trodde det skulle vara lätt att åka bort och tänka på annat, men minnen finns det ju här med. Minnen och gamla drömmar.
 
 

RSS 2.0